Den pinsamma spionhistorien

Karin & Sanfrid Eriksson

Kultur och Nöje2011-11-11 06:00

Morjärvmannen och SäpoFör Sanfrid Eriksson och hans familj kan man säga att hösten 1976 markerade slutet på en lång och pinsam förföljelse från svensk säkerhetspolis, men samtidigt början på en flera decennier lång kamp för upprättelse.

Det var i november 1976 som Säpo slog till. Efter arton års bevakning trodde man sig nu ha tillräcklig bevisning för att häkta Sanfrid Eriksson som rysk spion. Ett stort misstag naturligtvis. Efter en månad i häkte, otaliga förhör och trakasserier, släpptes Sanfrid fri.

Det som Säpo och åklagaren Bäärnhielm betraktade som starka bevis tålde inte alls dagens ljus och statens smått korkade representanter fick dra sig tillbaka in i källarmörkret.

Kvar lämnades en hel familj som för alltid skulle präglas av händelserna.

Efter läsningen av Morjärvmannen blir jag lätt förtvivlad. Sanfrid Eriksson verkar ha varit en mycket levnadsglad, humoristisk och stark person. Av några dunkla orsaker hamnade han inom Säpos radar. Mest berodde det på missförstånd, byaskvaller, om en man och familj som kanske inte betedde sig helt normalt, enligt vissa ...

En man som dessutom hade mage att driva med sina förföljare. Han skuggades i tid och otid och Sanfrid var inte sen att på alla sätt försöka förvilla sina skuggor.

Kanske kunde han istället ha anklagats för att med humor som vapen driva med den svenska staten?

Det absurda i hela historien är att Sanfrid själv inte förrän häktningen i november 1976 började förstå vidden av vad han anklagades för. Javisst, han och hustrun hade besökt Leningrad på semester, inte bara en utan tre gånger. Ja, familjen Eriksson hade bilat ner till Spanien och stannat i värmen flera månader. Dessutom under åren rest flera gånger till både Spanien och Italien. Fem veckors semester i USA. Mycket skumt. Var fick de pengar till allt detta?

Ja, han hade synts till lite överallt på den norrbottniska kartan. Kan det ha berott på att han arbetade som intervjuare för SCB, Statistiska Centralbyrån och åkte runt i terrängen för att göra sina intervjuer? Nä, det trodde inte Säpo.

Angivare i trakten, hans grannar och goda vänner, många är de som med fördomar, skvaller och påhittade historier hjälpte till att på många sätt förstöra livet för familjen.

Det är en skamlös historia.

Sanfrid Eriksson avled i cancer 1990, men fram till dess hade han och hustrun Karin skrivit ned sina upplevelser av denna skamliga historia. Efter Sanfrids död har Karin och barnen gemensamt kämpat för att få ut Säpos handlingar i fallet. Det tog 32 år innan Säpo dristade sig att släppa ut den 300 sidor långa förundersökningen, sedan tog det stopp. Resten skickade man till Riksarkivet. På Riksarkivet måste det ha funnits lite klokare personal, som efter förfrågning tillät familjen att se huvuddelen av materialet, närmare 2.000 sidor!

För den som är intresserad av att få sina fördomar om effektiviteten hos svensk säkerhetspolis bekräftad, är Morjärvmannnen och Säpo en ren fröjd att läsa.

Samtidigt fastnar skratten i halsen. Det här handlar om en fruktansvärd förföljelse som egentligen, fram till denna dag, inte har lett till en officiell upprättelse. Några tusenlappar i skadestånd känns för en utomstående som ytterligare en förolämpning.

I och med bokens utgivning har Karin också fullföljt det löfte hon gav till sin man, strax innan han dog. Boken finns ute för alla som är intresserade och historien går att förstå, men det är ingen vacker bild som tonar fram och den smärta som familjen fått uppleva är stor. Det känns som om samhället, säkerhetspolisen, står i skuld till familjen Eriksson, på tusen och ett sätt.

Om det fanns någon rättvisa här i världen skulle den här historien aldrig ens ha orkat ta sig upp ur det träsk Säpo hittade den i.

Nu blev det inte så. En vanlig norrbottnisk familj fick istället försöka hantera helt absurda anklagelser.

Som sagt, en skamlig historia, men väl värd att läsas. Jag vet inte vad man ska hoppas på? Kanske att statens och säkerhetspolisens tjänstemän läser boken med skammens rodnad över hela kroppen. Men, som vi vet nu betyder inte en enskild familjs öde så mycket, när statens säkerhet sägs stå på spel

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!