Några av tjejerna som var typ tolv för ett par år sedan sitter uppkrupna i soffan hemma hos Ingela Lekfalk och tittar på storbildsteven. Rätt ofta tjuter de gällt och sätter händerna för ansiktet. Det är så mycket som är skämmigt. Så mycket som har hänt.
För det är stor skillnad på att vara typ tolv och typ fjorton. Det är Emmelie Vanhatalo, Ingrid Pettersson, Felicia Karlsson, Anna-Stina Thörnlund och Lovisa Lindberg Lekfalk överens om. De flickor som turnerade i hela Norrbotten med musikalen Tjejer typ tolv har växt upp. På filmen som är en dokumentär om turnélivet sjunger de, dansar, spelar instrument. Grinar. Och snackar. Om allt. Att en kamera är riktad mot dem bryr de sig inget om, den har de blivit så vana vid; den är som busschauffören. Och tanken på att varenda människa kommer att kunna se dem, inklusive alla pinsamheter, har de vant sig vid.
- Vi tycker som: det är okej, säger Felicia Karlsson.
- Det kan vi bjuda på för det är så länge sen, säger Anna-Stina Thörnlund. Det hade varit en annan sak om man hade spelat in det i typ somras. Man måste komma över det.
"Länge sen" är alltså två år, men de är händelserika år som gör att det pinsamma blir mindre pinsamt. När de ser tillbaka på tolvårsåldern tycker de att det i huvudsak var en töntig tid. Anna-Stina Thörnlund berättar att hon har kvar alla sina dockor i källaren och att hon stundtals grips av hur fina de är men att hon har förlorat förmågan att leka med dem.
- Det är inte samma sak, säger hon. Det är inte det.
Inte farligt längre
Det är i klivet från mellanstadium till högstadium som det inträffar. I en hormonellt omvälvande tid byts gamla kompisar och trygga miljöer ut mot nya, okända. Felicia Karlsson beskriver det som att världen blir större. Det som var farligt en gång i tiden framstår inte längre som farligt, exempelvis att gå på stan. Och en sak som tjyvrökning framstår som en bagatell jämfört med det som nu träder in i flickornas liv, som sexualitet och alkohol, som kan vara farligt på allvar.
- Nu är det mer: ska du hänga med på fest och supa. Det är lite mer sånt nu än när vi var tolv, då skulle man knappt våga röra en ölflaska, säger Felicia Karlsson.
Myllret i stunden
Målsättningen för Ingela Lekfalk har varit att styra så lite som möjligt. Hon vill fånga "myllret i stunden".
- När vi har gjort intervjuerna har jag slängt in en fråga, sedan har jag varit tyst i en timme. Det har varit ett helt annat sätt att jobba.
De har berört känsliga ämnen, som menstruation och att inte befinna sig i mitten när kroppen börjar växa eller rättare sagt behovet av att befinna sig i mitten, men Ingela Lekfalk betonar att de aldrig fördjupat sig i någons personliga erfarenheter utan bara nuddat vid frågorna. För det ska inte handla om några individer utan om gruppen. Och tankar som alla flickor har när de står mellan barndom och vuxenliv.
- Det var en del tjejer i publiken som började gråta när ni vände på er och hade blod i byxorna, det blev för jobbigt, för spännande. Det är typ det värsta som kan hända en kvinna, att ha blod och så har alla sett det utom jag, säger Ingela Lekfalk.
Bara flickor
Filmen går upp i ett 40-tal orter och visas bland annat på fritidsgårdar. Alla är välkomna, men när de turnerade med musikföreställningen ville de bara ha kvinnor i publiken.
- Killar som är tolv år och ser det här, det blir som överslag, de vet inte vart de ska ta vägen och börjar kasta suddgummi, säger Ingela Lekfalk.
Att filmen kommer att få stor spridning och att flickorna hamnar i fokus är något som Ingela Lekfalk tror att de klarar av eftersom de mött publik i så stor omfattning. Men hon är samtidigt medveten om att hon har ett stort ansvar som dokumentärfilmare, och hon medger att det finns sådant som hon valt att inte ta med.
- Det är en etisk regel som dokumentärfilmare, att alla som medverkar ska känna att man är med på tåget, oavsett vad det handlar om, och speciellt ni som är så unga. Jag har pratat med era mammor men man ska vara med och godkänna själv.
Spridning
Vilka reaktioner flickorna kommer att få möta vet de inte, men de har funderat en del på spridningen.
- På Facebook är det en del klipp som är pinsamma, man tänker: nej, alla i världen kan se det här, jag vill bara dö. Det tar ganska lång tid innan man kan smälta det och tänka: ta det lugnt, det är inte hela världen, säger Lovisa Lindberg Lekfalk.
- Jag gör alltid bort mig själv, så jag börjar vänja mig, säger Emmelie Vanhatalo.
Enligt Ingela Lekfalk finns det alldeles för få projekt som låter unga flickor kliva fram och visa upp sig.
- Jag har aldrig sett en film med den här målgruppen, som får ta den här platsen, där det inte handlar om ett missförhållande.
Detta, och utvecklingen i samhället när det gäller jämställdheten, är något som förargar Ingela Lekfalk, och i den meningen har hon försett filmen med en politisk udd. Hon poängterar att det behövs förebilder, och att tjejer måste få ta plats.
- Det är bara åt helvete med jämställdhetsfrågorna i Norrbotten. I övriga Sverige har vi gått framåt något steg men här har vi ju backat.