Den sjukligt stegrade rädslan bottnar alltså i ett specifikt trauma, känt eller okänt. Men hur förhåller det sig med det omvända, med den som är klaustrofiliskt lagd, och söker sig till små eller trånga utrymmen?
Det låter inte som en diagnos utan mer som en läggning. Spontant tänker jag att det rör sig om en kvedisk nostalgi. Att personen i fråga när en längtan om att få återvända till moderlivet. Till den varma, vätskebrusande och taktfasta trygghet som omger fosterkroppen.
Sannolikt är detta att få krypa in och rulla ihop sig till en böna en åtrå som alla människor bär på, kanske att alla däggdjur gör det rentav, i medvetandets innersta veck. I lägre eller högre grad kan vi alla benämna oss klaustrofiler - bortsett från de kliniska klaustrofoberna då.
När jag tar del av Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans videoinstallation Le sous-marin, vilket betyder ubåten på franska språket, flotterar tankar av det här slaget fritt i skallen. Symbolerna som opererar i konstverket är lika enkla som starka. I centrum befinner sig själva ubåten. Plåtblank och kokongartad, med ett emblematiskt periskop.
Den påminner inte så lite om rebellernas cigarrformade transportskepp i Rymdimperiet slår tillbaka - det är i alla fall min omedelbara referens. Jag har ett sådant av plast hemma, ett vintageföremål som min son håller på att leka sönder.
Detta skepp har han fått ärva - ungefär som Lisa Jeannin från sin far har ärvt berättelsen om hennes märklige farfar och hans ubåt. Man övertar en fantasi, och en omformning inträder, barnsligt oreglerad.
Lisa Jeannins farfar hade en lägenhet som var så liten att hans barn döpte den till ubåten - ett namn som också kom av att gamla vattenledningsrör tog anmärkningsvärt stor plats i rummet och att det bara fanns ett fönster, runt likt ventilen på en båt.
Det var ingen slump att det såg ut på det sättet. Fadern hade en bakgrund som motståndsman under kriget och även ubåtskapten. I en farkost som var så liten att den rymde bara en besättningsman genomkorsade han de atlantiska havsdjupen.
Hans kvinna fotvandrade från Paris till Marseille för att omfamna honom. Hade hon inte gjort det hade det inte blivit någon avkomma, och ingen historia.
Rummet som han inredde i submarinsk stil vittnade om att monsieur Jeannin, likt en annan berömd ubåtskapten, inte ville komma upp. Över hela jorden hade han vänner som han kommunicerade med via radio, och i konstnärens fantasi är Eiffeltornet hans privata radiomast, som blixten slår ner i.
Detta nedärvda barndomsminne gestaltar Lisa Jeannin och hennes teknologiske medkreatör Rolf Schuurmans med svartvitt smalfilmsflimmer och stopmotion-sekvenser där kaptenens vedspis både har armar och ben och knallar omkring och utför enklare hushållssysslor medan en rök av glasfiberull trasslar sig ut ur skorstenen.
Det är minnet, konkretiserat i rumsform, med grönmålade väggar. En man berättar, på behaglig franska, om faderns excentriska beteende, tämligen oreflekterat.
På ytan accepterar barnet sakernas tillstånd ovillkorligt, men det utesluter inte att det kan pågå ett livligt och ordlöst meningsutbyte på emotionell nivå. Här har dessa funderingar, konserverade, fått konstnärligt uttryck.
Lisa Jeannin har konstruerat ubåtar, modellen är liten som en brödlimpa (eller rebellernas transportskepp i plast), och den riktiga ubåten har samma mått som ett badkar - för det är ett badkar. Som försetts med skrov, periskop och hjul. Det går att ligga i den.
På golvet står terrakottakrukor fyllda med upphettad sand, tjänande som radiatorer, och sådana krukor återfinns även på golvet i själva utställningsrummet (ej med upphettat innehåll, dock, eller så har det svalnat sedan vernissageaftonen), för att rumsupplevelsen ska vidgas, men den effekten tycks mig programmässig och överflödig. Krukskulpturerna känns inte alls integrerade med konstverket: om konstnären verkat längre bak i tiden, då svenskarna var så ociviliserade att de rökte på vernissagen, hade det kanske legat fimpar i dem.
Varför blev han, i mental bemärkelse, kvar i sin farkost? Inkapslad, skyddad. Egendomlig och undervattnisk. Kommunicerande med morseknackningar och pingljud. Om det är som jag tror att det klaustrofiliska bottnar i kvedisk nostalgi så är svaret: rädsla för livet. Plötsligt framstår det som normalt eller åtminstone livsbejakande att vara klaustrofob.