Instrumentbyggaren och tidigare proggrockgitarristen Richard Rolf debuterar i vår med diktsamlingen ”Ett stilla öga”.
En rovfågel avtecknar sig i en solstrimma mot en i övrigt svartblå himmel på Stig Ahlstrands vackra omslag. Kanske är bilden en metafor för poeten som försöker urskilja vad som döljer sig i tillvarons dunkla natt.
De mestadels korta dikterna försöker treva sig fram i det inre livet och nå fram till ett annat medvetande bortom de masker och roller som diktjaget ikläder sig.
I mitt inre färdas jag på en linje som inte syns.
För att inte snärjas i yttre skeenden
är den anlagd i det fördolda
utom räckhåll för logik.
Oåtkomlig för tiden.
Så lyder den första dikten i samlingen och i fortsättningen tar Rolf med läsaren på flera upptäcktsfärder i det fördolda. Författaren intar en sympatiskt prövande hållning, han undviker stora ord och tvärsäkra formuleringar.
Det är möjligt att Rolf har Karin Boyes essä Språket bortom logiken som en intertext till sina dikter. Boye ville utifrån psykoanalytisk grund finna ett hemlighetsfullt poetiskt språk, som skulle utforska människans inre liv och berika vår gemenskap. Jag tror att Rolf har ungefär samma intentioner med sin diktsamling.
Andra dikter innehåller ett ”du” och speglar en komplicerad relation. Kärleken är heller inte självklar och lätt att uttrycka: ”I en midvinter inom mig/ döljer jag min kärlek till dig./ Kastar ursinnigt mitt liv över bord/ för att du inte ska märka den.”
Dikterna visar ett samhälle som okänsligt utövar sin makt över oss och hindrar oss i sökandet efter ett sannare liv som kanske kan återfinnas i naturen, vid havet eller i skogen.
I några längre dikter hörs en annan röst, en filosofisk poet mera abstrakt resonerande, och språket förlorar sin musik och känns tyngre och knastrigare. Men till syvende och sist har Rolf gjort en intressant debut med mersmak.