Galakonsert med tornedalsk tyngd

Först ut var gruppen Kantelepojat, som framförde en nyhetsuppläsning om den stora katastrofen som islossningen 1677 innebar för bygden. Samma händelse avhandlades när 13 personer, en och en, reciterade varsin strof ur soldaten Antti Keksis kväde, här i en ny översättning av David Vikgren, som också fanns med på scenen. Detta kväde är det äldsta bevarade litterära verket från Tornedalen. Krigsoperan är ett gemensamt verk av tornedalsförfattaren Bengt Pohjanen och den finländske kompositören Kaj Chydenius. Det är den sista delen i en trilogi om Tornedalens historia och handlar om Finska kriget som utkämpades 1808-1809 och som resulterade i den delning av Tornedalen som markeras av Torne, Muonio och Könkämä älvar, också kallad "tsarens röda streck". Delar ur denna opera framfördes mästerligt av de tre sopranerna Lisbeth Sandberg, Carina Henriksson och Ann-Sofie Ailovuo. Gruppen Surunmaa förflyttade oss för ett ögonblick till en rökig bar i New Orleans, men när de slog an det första ackordet i en melodi som handlade om hur det är att flytta hem efter att ha bott borta länge, var vi plötsligt tillbaka till norra Sverige igen. Konserten präglades hittills av det som kanske fördomsfullt kallas för svårmod, men faktum är att när Frecka & Janne gjorde entré lyfte stämningen rejält då de, tillsammans med Rolf Digervall, showade loss med dragspel och kontrabas. Digervall dök också upp som den grävande reportern Stig Bertil Brännmark och levererade sanningar om dragspelare (suputar?) och snömängden i Pajala gentemot Luleå. ("Det är mer snö i Luleå, men det är ju för att det är ett större ställe ..."). Efter en 35 minuter försenad paus var det så de tre damerna i Tornedalen sisters tur att stå på scenen. Detta inslag var måhända en smula malplacerat denna kväll, vilket också publiken tydligt visade när de på frågan om de ville höra en finsk visa, svarade nej ... Gruppen The Meänland utgjorde en skarp kontrast till de tidigare framträdandena när de med sin okonventionella tornedalsreggae rev ner kvällens största applåder. Gruppen består av fyra ungdomar som med den enkla sättningen bas, gitarr och rytminstrument lyckades fylla stora salen med välljud. Därtill ska förstås läggas sångarens fantastiskt stora och klangfulla stämma. Performancekonstnären Pia Suonvieri bjöd på ett axplock ur sin egen föreställning Farliga läppar, ackompanjerad av bland annat dragspelaren Veli Tikkala innan det var dags för något helt annan, nämligen en modevisning i miniatyr. Heart of Lovikka heter designern Sofia Hagelins företag och delar av hennes kollektion blev föremål för det annorlunda inslaget i galakonserten. Heart of Lovikka är dessutom kandidat till Årets Rookie, som utses av Svenska Moderådet varje år. Jag misstänker att arrangörerna ansåg sig spara det bästa till sist, och lite drygt en timme efter utsatt tid var det folkmusikgruppen Jord som fick stå på scenen. Med sin utomordentligt skickliga stämsång på Tornedalens eget språk meänkieli och sin beundransvärda musikalitet borde de haft alla förutsättningar att bli kvällens höjdpunkt. Dessvärre inverkade antagligen det förskjutna programmet tämligen menligt på deras framträdande och fler än jag tycktes vara tillräckligt mättade för denna kväll. Programvärdar för Galakonserten var hemvändaren Doris Notling och Hannu Alatalo. Tyvärr tycktes de dåligt insatta i kvällens program och klampade vid ett flertal tillfällen in på scenen, trots att artisterna inte var klara med sitt program. Ett mer professionellt värdskap i kombination med en bättre logistik hade gjort kvällen mer njutbar. Den i slutänden mer än en timmes förskjutning av programmet bidrog till att mina positiva förväntningar bara infriades till en liten del. Kvällens stora behållning var onekligen The Meänland, som jag verkligen hoppas få höra mer av!

Galakonsert med tornedalsk tyngd

Som en del av Kulturbyråns årligt återkommande Tornedalsfest, anordnades på lördagskvällen en galakonsert i Kulturens hus, vid vilken ett tiotal konstellationer, alla med rötterna i Tornedalen, visade upp sig.