En mässa som väcker känslor

"Som en mor tröstar sina barn, så skall jag trösta er." Det är en av stroferna i femte satsen ur Johannes Brahms Requiem. Jag tror att Brahms Requiem lever kvar så starkt, hos både musiker och publik, för att det tar människors sorg på allvar. Jag blundar och ser mig själv promenera runt bland kära och saknade människor ute på Örnäsets kyrkogård. Där blandas de tända ljusen, snön och gravarna med Brahms melodiska och stillsamt kraftfulla musik. Då blir hans dödsmässa en böljande folkvisa som inte vill något annat än trösta oss. Örnäsets kyrka, med dess betonghårda skal kan upplevas som den högkyrkliga boning där straffet ska mätas ut, där vi arma syndare ska huka oss i bänkarna och ta emot det yttersta straffet och visa upp oss i all vår ynkedom. Men det är också en plats för hopp och tröst. Som under lördagens Requiem, där rösterna i Luleå Kammarkör, med pianisterna Johan Ullén och Mårten Landström som ledsagare, ger uttryck för en mjukt försonlig ton. Körens röster lyckas verkligen förmedla känslan av hopp och tröst i en mässa där döden är alltings utgångspunkt. Brahms Requiem är indelat i sju satser som i en folkviseton bäddar in känslor av glädje och sorg. I den tredje satsen kommer Peter Matteis starka och balanserade röst in och förmedlar en känsla av nåd och försoning. Carina Stenbergs sång i femte satsen förmedlade det starkaste budskapet; den om vikten av att ge människor hopp och tröst. När mässan tonar ut i den sjunde satsen, när den folkliga visans tema återkommer, när Luleå Kammarkör lyfter den och fyller ut kyrkorummet så att betong- och tegelväggarna mjuknar, då blir det på något sätt lättare att lämna rummet och gå ut i verkligheten. En simpel anmärkning kan väl vara att jag mycket gärna hade hört mer av både kör och solister. Carina Stenberg och Peter Mattei hann knappt etablera sina röster innan mässan var slut. Det är ju så med god musik; den väcker starka känslor och sådana är det skönt att stanna kvar i.