Vem tar sig makten att bestämma över Luleå?

Hur gick processen som ledde fram till beslutet om rivningen av Fritz Olsson-husen egentligen till? Den frågan ställer bebyggelseantikvarien Lina Karlsson i en magisteruppsats i Kulturmiljövård, nyligen framlagd på Göteborgs universitet. I sin uppsats Berättelsen om processen Hunden - Makt och rationalitet i en norrbottnisk planeringsprocess har hon via skriftliga källor studerat mekanismerna bakom besluten ur ett maktperspektiv. - Man kan nog säga att jag blev mer mörkrädd än jag hade hoppats, säger Lina Karlsson som i sin akademiska uppsats påvisar ett stort demokratiskt underskott i den kommunala planprocessen. Numer bor hon i Stockholm, men under några år var hon anställd som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum. Aktiv i processen
I sin yrkesroll på länsmuseet tog hon aktiv del i arbetet kring kvarteret Hunden, skrev bland annat museets yttrande kring kulturmiljön under planarbetet, men författade också debattartiklar och betraktades allmänt som en aktiv förespråkare för ett bibehållande av de gamla byggnaderna. - Jag slutade min anställning på Norrbottens museum i maj 2009 och skulle naturligtvis inte ha kunnat skriva uppsatsen som anställd. Jag hade redan tänkt göra en maktstudie utifrån en planprocess och med min kännedom om turerna kring Hunden blev valet ganska självklart. Jag är mycket tydlig med min tidigare roll, redovisar den öppet i uppsatsen som inte heller handlar om byggnaderna, om rivning eller inte, utan om mekanismerna bakom de beslut som till slut fattades, säger Lina Karlsson. Inleds med ett uttalande
Berättelsen om processen Hunden inleds i Lina Karlssons magisteruppsats med ett uttalande i Norrbottens-Kuriren i november 2005 där kommunalrådet Karl Petersen säger sig vilja förlägga Sveriges största galleria till kvarteret efter att Haparanda gått segrande ur striden om Ikea. Enligt Lina Karlsson är det den första antydan om exploateringsplanerna för kvarteret. Genom att steg för steg följa processen genom skriftliga källor i form av artiklar i lokaltidningarna och kommunala handlingar, ger Lina Karlsson en bild av en process där Luleå kommun (framför allt kommunalrådet) och fastighetsägaren Norrporten står som primära aktörer. Ingen av de övriga aktörerna i planprocessen - länsstyrelsen, andra institutioner, föreningar, arkitekter, medborgare - tar sig in i den innersta kretsen utan verkar från perifera positioner. När detaljplanearbetets offentliga del genomförs framstår agendan som redan satt av de som har och definierar makten, det vill säga av kommunen som beslutsfattare och av fastighetsägaren som initiativtagare. Därmed blir planen bara ett sätt att demokratiskt legitimera redan uppgjorda mål. Många och långa turer
Turerna är många i processen som engagerar Luleåborna och varar i flera år innan det slutgiltiga beslutet om rivning fattas. Massmedia rapporterar flitigt, låter olika aktörer framföra sina åsikter, återrapporterar politiska debatter, publicerar de olika byggnadsförslagen som tas fram under processens gång, upplåter utrymmen till debatt och insändare och samlar åsikter från gator och torg. Enligt Lina Karlsson är rapporterandet relativt objektivt, men följdfrågorna är få och hon har inte sett några initiativ till granskning av den politiska processen eller de demokratifrågor som hade kunnat lyftas för att göra turerna kring kvarteret Hunden till en större samhällsfråga. Ingen granskning i media
- Att processen pågick under så lång tid borde ha öppnat för lokalpressen att gå djupare i ärendet. Enda undantaget utgör Bo Östmans krönikor i Norrbottens-Kuriren. Han riktar vid flera tillfällen läsarnas uppmärksamhet mot vad han uppfattar som förvirring vad gäller roller och beslutsinnehav och levererar helt öppen kritik mot politikerna som han anser har överlämnat makten över planeringen till storföretagare genom att ignorera missgynnande kunskap och framhålla annan. - Men krönikor läser man på ett annat sätt än nyhetsartiklar och eftersom Bo Östman skriver på ledarsidan på en moderat tidning kan hans åsikter lätt avfärdas. Det jag tycker är konstigt är att inte hans påståenden fick andra journalister att titta närmare på demokratifrågorna kring Hunden, att ingen frågade "hur" eller "varför", däremot skrev man mycket om "att", säger Lina Karlsson. Ett exempel på den kunskap som hon ser ignorerades av kommunen är länsstyrelsens utredning och beslut kring byggnadsminnesfrågan, en fråga som väcktes genom en ansökan av privatpersoner. Skickar passning
I sitt beslut kommer länsstyrelsen fram till att byggnaderna har "ett otvetydigt högt kulturhistoriskt värde" men inte kan uppfattas som "synnerligen märkliga" ur ett nationellt perspektiv, något som krävs för en byggnadsminnesförklaring. Beslutet fattas i juni 2007 med en avvikande röst: Britta Wennström, länsstyrelsens främsta tjänsteman inom kulturmiljö. Hon anser att Fritz Olsson-husen bör bli byggnadsminne. I sitt beslut passar länsstyrelsen också på att skicka en påminnelse till Luleå kommun om att det är kommunen som har det grundläggande ansvaret för att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, medan staten endast i undantagsfall ska gå in och överta ansvaret. Ändå uppfattas länsstyrelsens avgörande i byggnadsminnesfrågan som ett rivningsbeslut, något som både kommunen och fastighetsägaren senare ofta återkommer till. Verkningslös uppmaning
- Länsstyrelsens uppmaning till kommunen är verkningslös och i medias rapportering tycks rivningsbeslutet redan klart sedan månader tillbaka. Trots att inga formella plan- eller bygglovsbeslut är fattade, vilket hade kunnat vara ett uppslag för granskning av media, säger Lina Karlsson. Turerna i historien är visserligen många, men frågan om Fritz Olsson-husen framställdes ändå enkel. I sin uppsats beskriver Lina Karlsson hur den direkt polariserades till att handla om rivning eller bevarande. Ändå fanns det andra alternativ, men dessa fick aldrig något fäste och de som drev frågan - kommunens politiska ledning och fastighetsägaren - undvek dem skickligt. Eftersom Lina Karlssons uppsats är en maktstudie utifrån en kommunal planprocess, ägnas självklart ett stort utrymme åt just definitionen av makt och maktens mekanismer. En av de frågor hon ställer är vilka maktmekanismer som ligger bakom att vissa förlorar och andra vinner? Förändringsvilja och kapital
- I processen Hunden är mekanismerna investeringsvilja och ekonomiskt maktkapital hos exploatören, förändrings- och förhandlingsvilja hos kommunen och en bristande förmåga att ta sig in i processen hos aktörer av annan åsikt än de två förra. Enkelt kan det förklaras som att kommunen ville se en förändring, Norrporten hade möjlighet att genomföra den med kommunens stöd och de opponerande aktörerna hade inte förmåga att påverka de förra. - Kommunen ska väga intressen mot varandra, delvis i syfte att även uppmärksamma mindre vinstgivande intressen. Den tendens som skymtar i processen Hunden är att denna avvägning inte görs på objektiv grund, utan att ett intresse blir ramen för bedömningen av andra intressen. Det främsta intresset här var uttalandet att "Norrporten måste få bygga" - det vill säga investering och exploatering. Detta ger att andra intressen, däribland kulturmiljö, försvagas, säger Lina Karlsson. Informella nätverk
Den slutsats Lina Karlsson drar är att demokratin är på väg bort från ett bredare medborgarinflytande, mot så kallad förhandlingsplanering där informella nätverk mellan politiker och privata intressenter gör upp planer som senare legaliseras av det representativa politiska systemet. - I processen Hunden sammanföll byggherrens och Luleå kommuns mål i flera aspekter. I media signalerade kommunen klartecken för projektet innan planprocessen inletts och planen utformades helt efter byggherrens intentioner. Där fanns en politisk ambition att driva igenom planen, vilket tog sig uttryck i en summarisk samrådshandling och en systematisk underlåtenhet att besvara vissa frågor. - Men detaljplanprocessen säger något annat, den är till för att bredda demokratin utanför den representativa. Om man inte tillmäter den något värde blir det ett falskt spel. De här frågorna handlar om en stads framtid. Vilken stad ska vi ha och vem bestämmer? Det är frågorna som bör ställas, säger Lina Karlsson.