Uppiggande idrottshistoria

Fabian RimforsOlle Rimfors skidfärdJengelDe allra första som började praktisera idrott och friluftsliv blev ofta nationella legendarer. Kiruna-Lasse är för evigt medan samtidens elitskidåkare är legio och lättglömda. Samma sak var det i lokalsamhället, i byarna där de stora talangerna ännu tilläts blomma ut, talangjägaren var ju ännu inte uppfunnen. Namn för några generationer, med berättelser från hockeyn eller fotbollen, ibland ser man dem hågkomna i dödsrunorna, deras ovanligt hårda skott skjuter nu bokstavligen in i historien. Nästan undantagslöst är de män, stora gossar som fötts med ovanlig begåvning för all den individuella konstfärdighet som var värdelös i kroppsarbetets pliktsamhälle men kunde bli till guld i den nya bekymmerslöshetens modernism. Jag sitter med en bok om en av dessa män, och försöker förstå bland bilderna av all sund och nationell idrottsutövning. Olle Rimfors heter han, boken reser genom utförsåkningens historia, vilket är en klok färd. Olle Rimfors (1896-1994) var en av utförsåkningens första, hans telemarkssvängar är koreografiskt eleganta på bokens fotografier och han lärde själve kungen att ta sig utför. Han var produkt- och tjänsteutvecklare inom allt som rörde konsten att ta sig fram och utför med skidor. Han kokade vallor, förbättrade bindningar, anlade branta backar. 1920-talet var hans pionjärtid, han grundade skidlärarföreningen och tränade naturligtvis landslaget. Han föddes som Olof Alfred Andersson men blev senare Rimfors. Han var tillräckligt kraftfull och omskapande för att delvis befinna sig i det nya, professionella sportutövandet. Medan bokens vackra och historiska bildmaterial berättar om en tid som var oskuldsfullt fri från yrkesmässighet och kommersialism är Rimfors avancerad nog i sin ständiga uppfinningsiver för att peka rakt in i framtiden. De första tidernas lite fumliga amatörism, när skillnaden mellan en vanlig backe och en skidbacke bestod av några sälgkäppar, mynnar ut i en skidvärld som är rena naturvetenskapen. Sådant som Stenmarksstudier som visar den belastade skidans genomböjning för det cirka 200 kPa stora trycket under kantskäret utför. Inte lika lustfyllt kanske, men avancerat. Kanske den slags fakta Stenmark själv borde haft till hands i intervjun där han konstaterade att förklaringar var förgäves för den som ingenting begrep. Idrottshistoria från amatörglädje till idrottskalkyl. Intressant till och med för den som aldrig besegrade värre branter är Åströmsbackens dryga två meters fallhöjd. Men så var jag också lyckligt okunnig om konsten att omfördela trycket på mina skidor från ytter- till innerskär. Eller om det nu var precis tvärtom?