Behöver en omväg via det muntliga

Bandet har replokal i det som tidigare var Umedalens sjukhus i Umeå. Där, i en skrubb, påstår de sig ha hittat en dagbok skriven av den psykiskt sjuke Holger Nilsson, som under tidigt 1900-tal mördade sin fru och tillbringade resten av sitt liv inom mentalsjukhusets hägn. Kring detta har man sedan låtit sig inspireras och skapat en berättelse. Låt det vara sagt: sannolikheten att dagboken faktiskt existerar, och att historien har någon egentlig grund i verkligheten, är ungefär lika med noll. Har det någon betydelse? Ja: om man säljer in sitt verk med argumentet att det bygger på en verklig historia, och framhåller just det som en kvalitet, är det inte vackert att bluffa och hoppas på att inte bli påkommen. Det är till och med en smula pinsamt. Å andra sidan blir texten som sådan varken bättre eller sämre av att ha verklighetsbakgrund eller sakna sådan, dess eventuella förtjänster och brister finns där likafullt. Anders Teglund hymlar inte med sina förebilder till Eviga Riket, de ligger i öppen dager. En Sara Lidman, en Torgny Lindgren, en PO Enquist, och andra, har tassat förbi och lämnat avtryck i berättelsen om Holger Nilsson från Yttre Åkulla. Vid dess början är det höst över det västerbottniska landskapet, huset blästras av det ruggiga vädret medan Holger gör sitt bästa för att täta golv och tak så att inte kylan ska tränga in. Hustrun Elisabet är höggravid och sjuk i feber. Under svåra umbäranden försöker de med häst och vagn ta sig till sjukstugan i Bygdeå. En resa som ändar i förskräckelse, och mycket snart börjar tillvaron falla sönder i djupaste förtvivlan. De demoner som man redan i början kan ana hos Holger blir alltmer verkliga och slår efterhand ut i fullödiga psykotiska syner, skildrade med viss inlevelse. Det kunde vara upptakten till en inte oäven liten roman. Problemet med
Eviga Riket är bara att den inte lyckas förankra sig i den tradition den gärna vill tillhöra. Den blir en fattigmansvariant, som härmar i stället för att bryta egen väg. Tilltalet är i och för sig seriöst, någon ploj är det nog inte tal om, men det är svårt att frigöra sig från bilden av hur den postironiska generationen slår sig ned vid den
bärabara datorn för att med större iver än färdigheter skriva bygdelitteratur. Förebilderna har inte tagits vidare utan filtrerats. Kvar blir en bildrik och fantasidiger pastisch, men de utskrivna smärtpunkterna förmår inte göra ont. Kanske måste dock detta material ta en omväg via det muntliga för att bättre komma till sin rätt. I den medföljande ljudboken, effektfullt ljudlagd av bandet, läser skådespelerskorna Sara Arnia och Anna Guthrie texten med schvung och ackuratess. De bidrar med en organisk undertext till verket. Det är värt att dröja vid detta, hur en gestaltning kan lyfta ett material utöver sig självt. Holger Nilsson, uppdiktad som han är, bär plötsligt namn och talar.

Behöver en omväg via det muntliga

Utgivningen av Cult of Lunas och Anders Teglunds bok och ljudbok Eviga Riket har föregåtts av ifrågasättanden av äktheten hos grundmaterialet. Inte utan anledning.