Frågorna om vilka som slutade mer brännande

I den lilla Arkivboken Kvinna bland stålmän diskuterar sociologen Paavo Bergman kvinnors erfarenheter från stränggjutningsmaskinerna vid SSAB i Luleå. Han har djupintervjuat fjorton kvinnor som arbetat eller fortfarande arbetar där. Bergman är verksam vid Södertörns Högskola och disputerade 1995 med en avhandling om lagarbete inom processindustrin, med betoning på SSAB Norrbotten. För mig som arbetat närmare 30 år inom tung industri, bland annat sju år som svetsare på Bergnäset, känns de kvinnliga erfarenheterna Bergman redovisar igen. Som att arbetsledningen, trots att de anställde ändå många gånger fortsatte vara skeptisk till att kvinnor verkligen skulle klara av de manliga jobben. Krasst var det ju så att de anställde arbetare ur det underrepresenterade könet inte för att de ville ha kvinnor i verkstan eller på strängen i första hand, utan för att de ville åt jämställdhetsbidragen. Bergman delar in strategierna som kvinnorna använde för att bli accepterade i olika rolltyper. För det första de som inte blev "en i laget", som han menar har använt felaktiga metoder. De har verkat rädda och bett om hjälp för ofta, sett för fina ut eller varit för kaxiga. För det andra de som klarat sig och intagits i kamratgemenskapen - där återfinns "mamman" och "den kompetenta kvinnosakskvinnan". Och till sist de som bara glidit in utan uppmärksamhet. I den gruppen hittar han "den osynliga" och "pojkflickan". Bergman visar på ett flertal citat från intervjuerna hur kvinnor anammat männens uppfattningar om hur en arbetare ska vara för att passa på ett järnverk. Och sedan ger de nedvärderande kommenterar om andra kvinnor. Det mest träffande är: "... vi tjejer gick ju hem lika skitiga som männen och så var det inte på alla skiftlag, utan en del kvinnor kom dit med rullat hår och läppstift och de gick hem med rullat hår och läppstift. Sådana var inte vi!" Ändå var ju även de kvinnor inne på verket. Och delade omklädningsrum med dem som hyste uppfattningar som ovan. Uttalanden som inte kan tydas annorlunda än att kvinnor tillsammans med män deltagit i uteslutandet av kvinnor som inte befanns värdiga. Men just det - solidaritet kvinnor emellan - berör han över huvudtaget inte. Vilket är väldigt synd, han missar en viktig dimension, men som man ropar får man svar. Bergman tycks mest ha sökt svar på frågorna om vilka som blev kvar och varför. Frågorna om vilka som slutade och varför är mycket mer brännande. Speciellt som antalet kvinnor inne på det som fortfarande kallas manligt tunga industrier sjunker. I hela landet. Medan jobben blir lättare och lättare.