En tunn anrättning med några glimtar av ljus

Det engelska ordet contemporary art som används heltäckande för all samtida konst har i den svenska översättningen kommit mer att beteckna den så kallade konceptuella, det vill säga den idébaserade, konsten (som om inte all konst är idébaserad!). Begreppet "samtidskonst" begagnas hos oss för att strebrar i karriären vill
distansera sig från traditionella konstnärliga uttryck. Det vidgade uppdraget man påtagit sig legitimeras inte i samma utsträckning som förr av professionalism utan mer per definition. I den tankegången finns en tydlig vilja att även undandra sig kritisk granskning och diskussion om konstnärlig kvalitet. Vad är då konstnärlig kvalitet och hur förhåller sig det begreppet till tillfällig underhållning? Ett kvalitets-begrepp har med beständighet över tid att göra. I en krönika i Dagens
Nyheter för en tid sedan skrev Dan Jönsson insiktsfullt i ett resonemang om konst och kvalitet följande: "När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns det aktuellt?
Utan: Kommer detta att
betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor? Det är frågan." En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något? Årets biennal med temat Risk ger ur den synvinkeln en hel del övrigt att önska. Temat i sig är något av en brasklapp i den meningen att det är mänskligt att misslyckas. Med den billigaste av ursäkter, den om att det är ju ändå tanken som räknas, förväntas vi i konstens namn svälja det mesta, som till exempel en med brännnässlor illa utförd "barockträdgård" i museiparken. Som idé kanske oklanderlig men i ett utförande som
absolut inte fungerar. Eller i samma park en urblekt "världsflagga" som är
menad "att öppna våra sinnen och tillåta oss ett mer inkluderande tänkande".
Jag förstår att det är välment trots det floskulösa i katalogens bruksanvisning men är detta verkligen en ultimat skapnad för den tanken? Ett ytterligare kvalitetskriterium att lägga till beständighet är i det här
fallet ett krav på precision i gestaltningen. Många av
bidragen utgörs av videoinstallationer. En av världens pionjärer på området,
videokonstnären Bill Viola, har i sin besatthet av kroppar filmade under vattnet fått en efterföljare i Lena Lapschinas video Under vattnet/över vattnet. Ett tilltag som Viola filmat mer framgångsrikt de senaste 30 åren. Sylvia Winkler & Stephan Köperl cyklar genom Stuttgart och sjunger om en händelse då en cyklist cyklade in i en bildörr och blev Doored in Downtown. Kul! Men hur länge? Risken är uppenbar är att betraktaren ganska snabbt blir bored of Doored in Downtown. En annan,
risigt filmad och berättad, video utvecklar en mordteori rörande tändstickskungen Ivar Krügers självmord på 1930-talet. Det som skiljer den från vanlig journalistik är det amatörmässiga filmandet. Vad som är vunnet med detta är höljt i dunkel. Simon Gush genomförde vid vernissagen en performance som nu finns som
video i utställningen där han lät några par ur Luleå Bugg och swing dansa på ett med Coca-cola indränkt golv. Det refererade till en episod då basketlaget Harlem Globetrotters på 1940-talet skulle spela basket på ett dansgolv som var för halt men det avhjälptes med att man hällde kapitalistiskt brusvatten över detsamma. Utställningskatalogen, fylld av den mest pretentiösa verbala diarré jag läst på länge, förklarar verket: "Verket
Underfoot undersöker de komplexa möjligheter som uppstår i mötet mellan olika kulturella och politiska strömningar. Performancen försöker öppna upp den givna situationen och möjlig-
göra för den att omtolkas." Snacka om snömos! Musiken svängde dock bra, fast det var ju inte konstnärens förtjänst. Apropå textbearbetning. Är det ingen utställningsansvarig som har korrekturläst texterna till Lucas Ospinas installation Museum över Fattigdom? Nu liknar det mer "Museet över de absurda översättningarna". Allt är dock inte lika hopplöst urvattnat. Det finns trots allt några verk som leder bortom ren underhållning. Yusuf Murat Sen vill läka krigets sår
genom att digitalt bearbeta bilder från ett krigshärjat
Sarajevo. Martin Sjöberg
visar en gripande videoinstallation som utgörs av en iscensatt stening. Pablo Sigg filmar hypnotiska sessioner som får en att inse att varje människa är ett universum med inre upplevelser där färg är tillstånd mer än substans. Det handlar ju i och för sig mer om psykologi än om konst. Edith Derdyk tecknar tredimensionellt och intresseväckande med trådar uppspända i rummet. Andres Ramirez Gaviria låter sitt verk implodera inför våra ögon som en sinnebild för den "samtidskonst" som
uppenbarligen vill fullfölja
dadaisternas ambitioner att destruera konsten och avskaffa sig själva. Årets biennal är en tunn anrättning, stundtals tunnare än vattvälling. Frågan lyder: Hur många av dessa verk kommer verkligen att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor? Kommer de att förändra något till det bättre eller är de bara ytterligare bidrag till utspädningen av konstbegreppet.