KG Johansson
Frukost i skymningen
Wela förlag
Den som läst KG Johanssons med hopp kryddade dystopi och trilogi om Glastornen kommer att känna igen sig i den nya romanen, Frukost i skymningen. Frågorna han ställer till samtiden och tematiken om avtrubbade nöjeskonsumenter går igen.
Romanen utspelar sig i Luleå en sen, lång och varm höst 2068. Då har allt eskalerat: årstiderna har förändrats och reklamen som här kallas spottar är insprängd i all information, underhållning, religion och konst. Kontakt med medierna har man dessutom direkt i huvudet via kontaktlinser eller glasögon. (När jag skriver det här ramlar en internetbokhandels nyhetsbrev in i mejlboxen, som jag givetvis har öppen!) Via nätet upplever man också den fysiska omgivningen, men precis som hos Platon är det bara skuggor man ser. När det virtuella svajar syns husen, interiörer och verkligheten som den är - och i sin faktiska form har den blivit nästintill förfallen. I detta sextiotal, det politiskt laddade årtalet är inte valt av en slump, finns huvudpersonerna Selena Rashid, vårdbiträde, och försäkringsutredaren Frank Dribble. De två träffas först i den nätdominerade världen, när Rashids hus brinner ner åker Dribble med tåg från Stockholm till Luleå för att utreda branden, men senare även i undervärlden dit människor som förlorat både identitet och försörjning flyr. Utan sina sändare blir de då osynliga. Eller faktiskt väljer att flytta. För trots att nätvärlden är fylld av enkelhet och nöjen finns förstås ett för science fiction klassiskt pris. Det består av att vara kontrollerad av något osynligt och av folket ej påverkbart maktcentrum. Men någon enkel konflikt mellan den till synes demokratiskt organiserade undervärlden och nätvärlden vill Johansson dock inte måla upp. Det gagnar romanen som sägs vara en hyllning till 1950-talets pulp fiction, en genre som förutom sitt billiga papper ska präglas av lätt och snabb underhållning. Fram till man börjar få korn på frågan som om det verkligen var så mycket bättre när Shakespeares dramer faktiskt inte slutade lyckligt och demokratin var styrelseskicket, är den just också lättläst och förväntad. Nyfiket vill man följa hur författaren bygger upp framtidens Luleå och människor utifrån den teknik och verklighet vi har i dag, däri ligger en stor del av lockelsen i sf-genren. Det blir förstås beskrivande mer än gestaltande, men roande och som sagt; att resonemangen faktiskt lite oväntat leder till att det nödvändigtvis inte var bättre förr, läs nu, förhöjer.