Diamanda Galás bärs av sitt raseri

Rösten i telefonen är hes och aningen trött. Men orden vibrerar av den energi som ren och skär ilska föder. - Saken är den att mycket av mitt arbete föds ur extremt raseri och en önskan att hämnas. Och det säkraste sättet för mig att hämnas är att göra det som konstnär, säger hon. Ogillar svenska Tiamat
Det råder inga tvivel om att Diamanda Galás, efter mer än tre decennier i musikbranschen, fortfarande är arg. Mycket arg till och med. På 25 minuter hinner hon fördöma den grekiska regeringen, förföljelsen av assyrier i Irak, alla monoteistiska religioner och den svenska hårdrockgruppen Tiamat som släppt ett album med titeln Amanethes. - Det är ett mycket obskyrt ord för en helig tradition som existerar i Mellanöstern och Grekland. Men varje gång man försöker leta efter information på nätet om den dyker den här riktigt idiotiska heavy metal-gruppen upp. Jag har lust att ta tag i dem och örfila dem som en morsa och säga "vad i helvete är det för fel på er?", säger Diamanda Galás. Viskningar och vrål
Det har skrivits mycket om hennes röst. Ända sedan 1970-talet har hon fascinerat, förskräckt och betvingat sin omgivning med sina vokala resurser. Hennes register spänner över tre och en halv oktav och Galás har sett till att tänja på varje liten ton, ömsom viskat, ömsom vrålat fram sina verk. I sin mest extrema inspelning Schrei X undersöker hon röstens möjligheter under en timme, helt utan ackompanjemang. Började med depression
Men de senaste åren har utspelet inte varit fullt så extremt. Diamanda Galás har i stället valt att framföra sånger till eget pianoackompanjemang. - Jag tror att det började med en djup depression. Jag ville inte längre göra något som baserades på den där typen av högoktanig energi, jag behövde arbeta med lägre energi, väldigt långsamt, lyriskt och melodiskt. Jag tror att det hade att göra med min brors död, berättar hon. Kamp mot fördomar
Brodern Dimitri dog i aids. Diamanda Galás engagerade sig tidigt i kampen mot sjukdomen och de fördomar som omgärdar den. På sina knogar har hon tatuerat in orden "We are all HIV+" och i projekt som The plague mass sjöng hon om den moderna tidens farsot. I Defixiones, will and testament berättade hon om människorna som utplånades i de armeniska och grekisk-anatoliska folkmorden i början av 1900-talet. I Exile songs, det program som hon tar med sig till Södra Teatern i Stockholm och Made-festivalen i Umeå, sjunger hon exilpoeternas och utvandrarnas sånger. Det finns de som fortfarande förknippar Diamanda Galás med satanism, obehärskade skrik och besatthet av döden. Själv rycker hon på axlarna åt sådana referenser och säger att hon hellre förknippas med empati och omsorg om de utsatta. - Jag är inte besatt av döden. Jag är besatt av livet. Jag klarar mig genom att sjunga om sådant jag upplever i mitt huvud och i mitt hjärta. Om jag fortsätter att sjunga så fortsätter jag att leva. Stora kontraster
Till och med under en kort telefonintervju visar Diamanda Galás att hon är de stora kontrasternas kvinna. På bara någon minut går hon från glödande ilska till djupt vemod som snart slår över i ett hackande skratt. Mest glädje visar hon när hon talar om filmfavoriten Ingmar Bergman och mötet med skådespelaren Erland Josephson. - Han kom till en av mina föreställningar och jag kände mig så hedrad. Efteråt åt vi middag tillsammans och jag skrek av skratt, han var så briljant och rolig! berättar hon. Några frågor senare avslutar hon intervjun med ett muntert: - Det är bara att jobba på så att man kan leva vidare lite längre. Det är en fantastisk möjlighet...så att man kan dricka mer cappuccino. Eller möta Erland Josephson!

Diamanda Galás bärs av sitt raseri

Kvinnan som kallats för Satans brud skrämmer fortfarande slag på världen. När röstkonstnären Diamanda Galás kommer till Sverige gör hon det med raseriet som ständig följeslagare.