Folkligare men fortfarande mystisk

Eller kanske snarare som att han håller den fången. På samma sätt som han i senaste diktsamlingen Svart som silver skriver hur "[...]du en råkall morgon/ driver in din yxa i himlen/ bänder loss det ljusblå virket/ och sågar upp det till ved/.../". Alltså, elementen jobbar hela tiden i Öijers tjänst, aldrig tvärtom. Han är i det avseendet en mytisk varelse. Det gäller förstås när han uppträder med. Han räknar in dikterna, läser dem innantill som vore rummet befolkat av betydligt fler själar än vad vi vanliga dödliga kan se omkring oss här en helt vanlig torsdag kväll, och som att han samtalar med dessa osynliga, som att de talar till och genom honom. Men han har åldrats sedan senast. Det väldiga håret är grånat och intryckt i en hatt. Dessutom har han lagt sig till med en viss, hur ska jag säga, folklighet som jag inte riktigt vet om den klär honom. Han förklarar dikter, berättar om bakgrunden till dem, han till och med skämtar emellanåt, och det förtar en del av den magiska auran som omgav honom förr i tiden. Å andra sidan, när Öijer säger vanliga saker förstår man ännu bättre hur verkligt ovanlig han är. Om man tidigare tänkte honom som en demon eller ängel, är han nu snarare dess åkallare. Och detta tilltalar anarkisten i mig: tron på den egna förmågan att själv bestämma vilka som finns och inte, och framför allt vilka som har någon slags makt över en. Det kan tyckas orättvist att jämföra honom med hur han var, eller hur han framstod i mina ögon när jag var yngre. Men det är alltså det där med tiden. Det är som att han alltid funnits och alltid kommer att finnas. Han får finna sig att bli jämförd med sig själv såväl som med sedan länge döda och framtida poeter. Eller vilka det nu är som osynligt befolkar scenutrymmet tillsammans med honom. De är alla i gott sällskap i kväll, vi som bara lyssnar med.

Folkligare men fortfarande mystisk

Senast jag såg Bruno K Öijer på scen var i samband med att han fick Erik Lindgrenpriset. Det är sju år sedan nu, men i Öijers värld är det som att tiden står stilla.