En skrattspegel om kärlekslängtan och ensamhet

Avhandlingen blev en uppmärksammad bok med samma titel och nu har Norrbottensteatern låtit dramatikern Erik Norberg skriva ett teatermanus, byggt på Lissa Nordins i det närmaste litterära reportage från vad hon för enkelhetens skull kallar "Utanträsk". Det är ett smått genialt grepp av en länsteater i Norrbotten. För Lissa Nordins bok är inte bara välskriven, utan också fruktansvärt intressant. Inte minst för oss som lever i norr och som till och från upplever känslan av att valet av bostadsort måste försvaras. Trots sin avhandlingsform är boken en bladvändare i det att den sätter ljuset på en massa föreställningar om det förment "norrländska". I grunden handlar den om kärlekslängtan, tankar om tvåsamhet och konstruktioner av heterosexuell manlighet. För att komma dit för Lissa Nordin intressanta samtal om föreställningarna om Norrland, om våra bilder av manlighet och kvinnlighet, om platsens betydelse, glesbygden och bilden av den romantiska kärleken, bara för att nämna något. På vägen tar hon kål på många myter. Den "kvinnobrist" som alla talar om existerar till exempel inte alls, kan bara påvisas som ett litet underskott när det gäller yngre kvinnor. Norrlänningen som naturälskare kan också enligt Lissa Nordin ifrågasättas. I Norrbottensteaterns uppsättning ställs forskaren själv på scenen med namn och allt. Som en nutidens kolonialist iförd tropikhjälm tar Lissa Nordin - fint spelad av Therese Lindberg - bussen till Utanträsk. Där möter hon Björn, Jonny, Olle, Bengt-Åke och de andra männen som blir hennes återkommande samtalspartners över köksbord, på danser, på resor till Ryssland. Forskaren blir "kvinnan som kunde tala med män"- inte helt okomplicerat - och får ta del av många djupt kända tankar och drömmar. Mikael Odhag gestaltar alla dessa män, gör dem osäkra, längtansfulla, tuffa, skrävlande, roliga, nedstämda. Som sjunger han en sång i olika tonarter kring en mycket sorglig ensamhet. En ensamhet som aldrig kan fyllas av något annat än romantisk kärlek. Vänskap är för fruntimmer och singel är man bara i Stockholm. Här "lev man själv" och det är någonting helt annat. Fyra skådespelare och musiker på scenen hela tiden, alla iklädda svarta byxor och vita skjortor, ingen rekvisita förutom några instrument. Karin Paulin förvandlar sig till olika kvinnor - bland annat ett stressat kommunalråd som med emfas framhåller att dessa inlandets män utgör viktiga hinder för den regionala utvecklingen - sjunger, deltar hela tiden stilla med sitt uppmärksamma varande. Liksom också musikern Urban Hedin i föreställningen som regisserats lyhört av Anna Azcárate, medan Åke Candell skapat en inbjudande form som scenograf. I det sammanhanget måste också Peter Sandins ljusdesign nämnas och berömmas - scenisk poesi i all enkelhet. Som dramatiker lyckas Erik Norberg skapa levande teater av doktorsavhandlingen. Men en sak är jag däremot väldigt osäker på. Lissa Nordins bok fungerar som en plats för tankar om plats, sexualitet, könsroller och mänskligt varande. Olle, Bengt-Åke, Björn och de andra blir där människor som delar med sig av sina erfarenheter och boken igenom för jag ett samtal med dem och deras åsikter. Väl sittande i teatersalongen hör jag publiken gapskratta och blir osäker på vad de skrattar åt - åt sig själva och sina föreställningar eller åt männen på scenen? Det är en väsensstor skillnad. Med bokens komplexitet i färskt minne saknar jag förmågan att bedöma hur väl pjäsen lyckas åskådliggöra att föreställningen om dessa män som inte ens platsar i "kärlekens korplagsserie" utgör en viktig motbild till "normaliteten", det vill säga till dem som lyckats så väl i kärleksspelet att de får spela i elitserien. Att berättelsen blir den skrattspegel den i själva verket är, att den handlar lika mycket om oss alla och våra föreställningar som om dessa män. För allas skull hoppas jag det.