Kärnkraften - en positiv miljöfråga?

Vi möttes där i hallen på det djupblå linoleumgolvet.Jag med den gula solen lysande på ficklocket på min manchesteranorak. Han med glödlampan fäst strax under kragen på den gröna lodenrocken.Politik diskuterade vi alltid, hela uppväxten var som en ständig diskussion kring matbord och under sena nätter. Sällan tyckte vi lika. Men han var en man av sin tid, gillade Skå-Gustav och uppmuntrade snarare än dämpade meningsmotsättningarna.Men där i hallen hände något. Det mesta hade han hittills kunnat, kanske inte förstå, men i allafall förhålla sig till. Nu föll en plötslig trötthet över honom. Kärnkraftsfrågan slet upp ett bråddjup mellan oss. Förståelsen bröts, något allvarligt hände, jag kunde se det. Just där, just då.För honom, fattigpojken som växt upp i några magra rum ovanpå en liten norrländsk kraftstation, var mitt motstånd och mina argument ofattbara. Han, den moderslösa pojken som i tidig ålder imponerade på sina mostrar genom att hänga sig i reglagen och bryta strömmen när åskan gick och som senare lät bygga sin 60-talsvilla med panoramafönstren riktade inte bara mot älven, utan mest mot det nybyggda kraftverket - kunde aldrig förstå hur jag, hans kött och blod som surfat genom välfärden och fått studera med statliga studielån utan särskilda försakelser, kunde stå där och påstå att vi människor var tvungna att dra ner på tankarna om tillväxt för miljöns och våra kommande generationers skull. Hur menade jag? Insåg jag inte sambandet mellan energi och välstånd, trodde jag verkligen på det där själv - hur i glödheta helvete tänkte jag egentligen?Det fanns bara en sak vi var överens om: Linje 2 var bara ett sätt att skjuta problemet på framtiden. Två år efter hans alltför tidiga död regnade becquerellet ner över hans älskade skogar. Över hans landskap, trädgårdsodlingar, potatisland. Jag funderade ofta över vad han skulle ha sagt, hur han skulle argumentera. Somrarna som följde var ovanligt regniga. Älven svämmade över alla bräddar, makade sig fram som ett juverstint kreatur, dränkte stränderna. Nästan 30 år senare hör jag återigen samma diskussion. Precis som då står kilowattimmar mot miljöaspekter och slutförvaring. Folk talar i munnen på varandra, politiker gör kullerbyttor, dagtingar med sina samveten, påstår att de inte ändrat sig, fastän det är precis just vad de gjort. Alla var inte med den där våren efter den stora olyckan och många tycks ha glömt bort hur det kändes. Och vi behöver ju energin, så farlig är väl inte kärnkraften, till och med bra för klimatets skull. I en ny tid blev så kärnkraftsfrågan förvandlad till en positiv miljöfråga, jag antar att det är sånt man kan tacka framgångsrika lobbyister för. Att det är en känslomässig fråga visste vi redan. Som om politik inte har med känslor att göra. Som om framtiden inte har det.