Kriget för alltid inristat i kroppen

På sextiotalet mötte jag en person som slängde ur sig, "du som har varit med om att mörda judar". Jag var fem år när kriget slutade. Dessa nio ord gjorde mig stum i nära tjugo år. När orden träffade mig var jag redan ockuperad av en väl utvecklad kollektiv skuld. Skammen var min. Inför min inre syn fanns hela tiden Käthe Kollwitz kolteckningar, Nie wieder Krieg. Min skuld växte sig allt större och skammen tilltog. Folkmord är något förfärligt. Det är ett brott där det aldrig kan ges absolution. Hela tiden bar jag på frågan hur man kan överleva så mycket dödande, hur livet kan gå vidare när liv har släckts, när spädbarn, mödrar, män, ungdomar förintades. Jag har än i dag inte hittat ett godtagbart svar. Tiden gick och mina egna upplevelser trängde sig alltmera upp mot ytan. Jag försökte blunda, tränga undan, inte känna och det sista var det alla svåraste. Att inte känna är att tillåta sig att förstenas. Men frågan var hela tiden vad är mina upplevelser mot ett helt folks förintelse? Var inte mina upplevelser en mikrobisk bot för ett enda spädbarns död? Var inte detta en förmäten tanke från min sida? Döden var närvarande
Kriget som förnekelse. Och illusionen som bara barn kan ta till, om jag lägger kudden över mitt huvud hör jag inte flygplanen. Då finns det inga bomber och inget kan hända mig. Flygplanen kom natt efter natt flera gånger om och de släppte sina bomber och de träffade husen runt omkring mig. Döden var närvarande alla nätter och alla dagar och människorna omkring mig försvann och jag levde med skräcken. Det fanns ingenstans där inte bomberna föll och mat var en hägring och vi vande oss, för skräcken var så stor, att hungern förvandlades till en underordnad petitess som man ibland dog av. Närvarande i oändligt många år
Krig är ett krig och den dagen män bestämmer sig att nu ska man ha fred är det den största illusionen människan drabbas av. Även om jag från den dagen kan gå oskadd på gatorna, finns kriget kvar. Kriget kommer att vara närvarande i oändligt många år. Husen är sönderbombade, människorna som bodde där en gång är borta. Mat är en dröm. Fäder finns på slagfälten och vem hittar deras kvarlevor. Livet är ett sätt att överleva från dag till dag. Livet är att bli våldtagen, massakrerad, sönderslagen, hånad, förnekad. Livet efter kriget är ett ändlöst långt lidande och vi lär oss aldrig något. Det är förfärligt, grymt och oförlåtligt att utsätta värnlösa små barn för menlöst dödande. De som överlevde
Jag som var fem år när kriget tog slut blev anklagad för att ha dödat judar. En femåring? Och de som överlevde dödandet, deras barn och barnbarn vad gör de i dag när broderfolk kämpar mot broderfolk och båda predikar kärlek och ordet kärlek finns i bådas religioner och de dödar varandra med allt grymmare metoder som om den stegrade grymheten ger dem njutningen som rättfärdig allt dödande. I dag, med facit i handen vet jag, inget förändras, krig är mänsklighetens största njutning.Jag lägger ifrån mig den frivilligt påtagna kollektiva skulden jag lämnar den till er, ni som producerar förintelsevapen, ni som hyllar krig för deras egen skull, ni som berikar er på dödandet av små barn födda av oskyldiga människor. Jag vill inte längre bära på en skuld som inte är min. Jag ger den till er, ni som tittar på, ni som är likgiltiga inför lidandet och döden, mödrars tårar. Kriget som jag lämnade när jag var fem år finns för alltid inristat i min kropp, Det gör sig påmint varje gång ett nytt krig starta på denna jord. Jag är för alltid i alla krig och detta är är outhärdligt.