Numera kan vi snacka om kulturutbud
Det sägs att vårt minne är väldigt kort. Det stämmer. Kom att tänka på det under en helg i oktober. En vanlig gråkall hösthelg i Luleå, innan isarna börjat bära och snön lagt sig. Men just denna helg fanns det gott om alternativ till utomhusaktiviteterna.
JATTEISMENS SKAPARE. Jan-Anders Eriksson ställde ut på Konsthallen i Luleå.
Foto: Eija Dunder
På flera av dessa evenemang blev det lapp på luckan och när jag kollade med arrangörerna fick jag fram att cirka 3.500 medborgare denna helg hade valt att bevista ett kulturevenemang. Hade någon målat upp detta scenario för några år sedan hade personen ifråga blivit utskrattad. Luleborna var inte intresserade av kultur, det visste många då. Något har alltså hänt, för att uttrycka saken försiktigt. Det som har hänt är inte att folk i den här staden och regionen plötsligt fått andra intressen. Vad som skett är att det numera finns ett utbud. Sedan kan man alltid diskutera hur detta utbud ser ut. Det är en viktig fråga, men samtidigt befarar jag att de bistra ekonomiska tiderna kommer att vrida tillbaka klockan mot ett ifrågasättande av kulturutbud överhuvud taget. På högsta politiska nivå pågår också en kulturutredning och kombinationen moderat kulturpolitik och ekonomisk kris låter inte direkt som en hit i mina öron. Det finns anledning till oro. Återblickar
Så här i slutet av åren fylls tidningsspalterna av återblickar och årsbästa-listor. Man kan bli trött av mindre, särskilt när alla tyckare tycks ha begåvats med en enda stor kollektiv hjärna som får dem att trampa runt bland samma minnen, där Lars Noréns dagbok kommer att vara ett obligatorium bland flera. Men släkten följa släktens gång, så även media. Eller som den legendariske nyhetschefen Stig Enbom en gång så klart formulerade det hela: "Vi skriver ju om skinkor till jul och om kycklingar till påsk - klart som faan att vi ska ha brudar i tidningen den 8 mars". Vanans makt är stor och faktiskt också viktig emellanåt. Ett kitt och något att hålla sig i när det blåser i en föränderlig tillvaro. Förra året skrev jag i min årskrönika om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en bok som jag (och förmodligen många andra, se ovan) utnämnde till årets viktigaste. I sammanhanget nämnde jag att ekonomen och Nobelpristagaren Milton Friedmans och den så kallade Chicagoskolans ekonomiska idéer (som Klein kritiserade i sin bok) numera överlag betraktades som närmast oomkullrunkelig vetenskap. Nyliberalismen
Ett år senare kan jag bara konstatera att detta uttalande inte längre gäller. I takt med den globala finanskrisen har nyliberalismen brutit samman. Plötsligt ropar företag i många av de länder som under många år svurit trohet mot denna ideologi efter förstatligande och samhälleliga räddningsaktioner. Fort var det gjort och med lite perspektiv kan man bara konstatera att som så många gånger tidigare ljuder kritiken som högst strax innan sammanbrottet. I USA har man röstat fram en ny president som bland annat lovat stänga Guantánamo. Om detta löfte också inbegriper åtgärder mot stormaktens ständiga kränkningar av mänskliga rättigheter i skydd av terroristlagar låter jag vara osagt. För att orientera sig om tillståndet i världen när det gäller dessa frågor rekommenderar jag Mattias Gardells Tortyrens återkomst, en av årets starkaste böcker. Personligen minns jag kanske mest mötet med Birgit Engström i Boden, dotter till Fingal Lennelind, oskyldigt dömd i spionrättegången mot Fritjof Enbom. Anledningen var den bok som Tomas Bresky skrivit (Kodnamn Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget, rekommenderas!) och de anhörigas kamp för en offentlig ursäkt. Kanske kan historien få en punkt nu när överstelöjtnant Stellan Bojerud, som under hösten också kommit ut med boken Livstidslögnen, samlar kunniga människor för en hearing på Försvarshögskolan i syfte att granska spionaffären. Glad och sur
Glad har jag blivit av Galleri Systers lilla intressanta konstscen ute på Kronan i Luleå, liksom av den nyansrika Nattfestivalen i Korpilombolo. För att inte tala om Norrbottensteaterns uppsättning av Vem är rädd för Virginia Woolf - riktigt bra! Sur av restaurangen på Kulturens hus - kan inte fatta hur man kan missköta ett sådant givet guldläge genom obegripliga öppettider och dålig service. Var inte det tänkt som en mötesplats? Kritiken mot öppettider gäller för övrigt hela huset, särskilt under sommartid. Och varför ska vi som besöker biblioteket behöva stå ut med reklam på TV-skärmar, borde vi inte få slippa det? Stort och smått, världen och det lokala. Mycket ska rymmas i en dagstidning. Ett ökat kulturutbud skapar kultursidor som blir allt mer evenemangsstyrda, inte minst i form av recensioner. Förra året räknade jag ut att Norrbottens-Kurirens kultursida hade fördubblat antalet recensioner gällande musik och konst jämfört med 2006. Trodde att det var tillfälligt, men bedrog mig. Förändringen visade sig bestå även under 2008. Nu vänder vi blad i almanackan, halkar över krönet till ett nytt år. Men det är en helt annan historia.
Gott nytt år!
Så jobbar vi med nyheter