Kontrastfylld föreställning

Element ur den samiska kultursfären uppträder allt oftare i den samtida konsten. Inte minst inom musik och bildkonst, men också i andra former. Konstnärerna är själva för det mesta samer. När Compagnie Jus de la Vie nu i samarbete med Dans i Nord sätter upp en koreografi med namnet Sámi är det därför nästan lite utmanande. Utan att vara same eller ens ha anspråk på att berätta något om samer har dansaren och koreografen Charlotta Öfverholm vänt sig till fjällens landskap och människor. Där har hon sökt ny inspiration och ställt sig frågor.
Det har blivit en föreställning byggd med kontraster, inte minst för att Öfverholm har samarbetat med filmaren Liselotte Wajstedt och musikern Sofia Jannok. De tre uttrycken får samtala och blandas på ett behagligt sätt. Tillsammans väcker de till sist de stora existensiella tankarna.
Sámi består av två koreografier Elle och Flock, och två filmer varav Ansikten får inleda hela föreställningen. Mot en fond av fantastiska vyer, spetsiga fjälltoppar, glider kameran över en mängd ansikten. Stillsamma, vardagliga ansikten, några känner jag igen, andra är obekanta.
Filmen avlöses av Elle där Öfverholm och Tobias Hallgren, en tung dansare som tillsammans med Öfverholm utgör grunden i danskompaniet, för en kamp. Dansarna möts och skiljs, rullar och lyfts. Händer med spretande fingrar sträcks mot luften. Öfverholm är klädd i en slags flikig klänning och mantel, svart mot det blonderade långa håret. 
Häxan, kråkan, eller den döende är bilder som passerar på näthinnan. 
Hallgren är däremot alldaglig i jeans och tröja men med en öronlappsmössa. Hans lugn gör hennes knotiga, maniska och ibland desperata rörelser än mer plågade och Sofia Jannoks vackra röst blir därför en behaglig paus. Sångerskan återkommer senare i föreställningen med en mer laddad sång som övergår i en dunkande bröstnära jojk.
Musiken är för övrigt blandad men domineras ändå av ett dovt mullrande som av springande djur. Det går inte att låta bli att tänka renar. En tanke som förstärks av det stillsamma råmandet, ett hjortdjurs brum, som återkommer och av Wajstedts andra film, Renar. 
Den presenteras som genom ett kalejdoskop, ett bildcollage av flocken, människorna, snön och en gulrosa himmel.
När dansarna återkommer är det vitt. Nu är de fyra, Adel Andersson och Elin Hallgren tillför mängd och uttryck som humor och smidighet. 
Elin Hallgrens karaktär har också något naivt över sig.  Flock handlar för mig ändå mest om sårbarhet. Dansarnas fotsulor, de oskyddade bakdelarna, det oundvikliga slutet. Blodet.
För renen är inte bara ett mytiskt djur, en ikon för samer. Renen är också mat.
Det är ett bra slut.