Öijers bilder med devalverat värde
"När jag tänker på Bruno K. Öijers poesi kan jag aldrig riktigt skilja den från hans bilder. Alla som läst honom på allvar har nog ett förhållande till dessa", inleder Norrbottens-kurirens Martin Bergqvist sin recension av Bruno K Öljers nya bok.Och han fortsätter:
Foto:
"päronklyftor och bränd bakelit i modernas armar", eller: "kalla sädesärlor / sträcker sig efter Afrika / som handen / till en tyst telefon". Han är en bilddiktare i en tid där just bilden inom poesin ofta är ifrågasatt och ansedd som problematisk. Det ligger ibland något i den kritiken: bilden som bärare av konventioner, en omväg kring vad som kunde sägas rakare och med större kraft. Men bilder kan också vara av radikalt olika slag. De Bruno K. Öijer kommer med i sin nya diktsamling Svart som silver tillhör tyvärr inte några av hans bättre. Jag kan inte undgå att tycka att det är något krampartat över somliga av hans återkommande figurer: det ensamma barnet, järnvägen, samtalen med natten, outsidern/samhällsfienden. Använda gång på gång devalveras deras värde. Jag blir helt enkelt mindre benägen att tro på dem. Förändring till varje pris är knappast nödvändigt, eller ens önskvärt. Men i Öijers fall har det varit ett signum, att varje verk har orienterat sig i en annan riktning än det föregående. Svart som silver känns snarare som ett appendix till den dikttrilogi han avslutade med Dimman av allt för sju år sedan. Här finns samma elegiska och lite livströtta temperament, parat med en samhällskritik som i och för sig är sympatisk men alltför lätt att stämma in i. Det är svårt att negera ett budskap om att samtidens individkult och kändissnaskande är ovärdigt och vulgärt, vilket talar för att det rör sig om självklarheter. "när jag vänder mej bort / och ger liv" heter det i en dikt i Medan giftet verkar från 1991. Här saknar jag det, den bortvända ryggen, mot vilken världens alla Alex Schulmans och Charlotte Perrellis stumnar. Det vore ändå fel att inte framhålla de fina enskildheterna i Svart som silver. De kommer när det poetiska maskineriet inte tycks vara så inriktat på att kommentera saker och inta hållningar, när ett mer klangfullt och drömskt material plockas in. Jag tänker till exempel på den suggestiva kortdikten om farao Ramses mumie som flygs till Paris för en medicinsk undersökning och möts upp av en militär hedersvakt på flygplatsen ("jag såg något hoppfullt i det här"). Eller berättelsen om den vilsegångna älvan som förirrat sig in i grymma människotrakter: "hetsad med gråt i ögonen / försökte hon / skriva sej hem igen i ett rasande tempo / bläckhornet fullt av blåbär låg omkullvält / ord och meningar / svävade och sprack kring hennes händer / som såpbubblor vinden fångat / och satt tänderna i". Mer av detta hade gjort Svart som silver till en jämnare historia, men man får nog vänja sig vid den något talträngda samhällskommentatorn som också vill göra sig gällande. Det är för övrigt ett drag som funnits med även tidigare. I en Månadsjournalen-intervju från 1990-talet (upplagd på en ambitiös hemsida tillägnad poeten: Brunok.se) läser jag följande ord av Öijer: "Varje människa är en långt driven hemlighet och ska eftersträva att vara det. Hon ska lägga ut en dimma kring sig själv så att ingen kan fånga henne och låsa in henne i ett fack, där hon bara värderas, stämplas och utnyttjas." Kunde man peka på ett credo hos
honom skulle detta ligga nära till hands - rätten hos var och en att definiera sig själv, motviljan inför den knådande och namngivande omgivningen. Svart som silver avslutas med en långdikt på temat, faktiskt innehållande en försiktig humor som tränger fram mitt i allvaret. En rad röster ger där sin version av det svårfångade diktjaget. Den ena har sett honom kliva ur "en vit Mercedes / med bilnycklarna i handen / solbränd och klädd i något som kunde tolkas / som ett inåtvänt leende". Någon annan har sett honom "under en påskprocession genom en grekisk by / han bar en törnekrona och släpade på / ett tungt träkors". Någon ytterligare spårar honom drickande tequila på en bar i San Francisco. Ingen av dem ges rätt, förrän en tonårsflicka träder fram och som ett språkrör för diktjaget säger: "jag vet vem ni söker / han var det enda som fångade min blick en dag / när jag såg ut / över det här stela livlösa landskapet / han var den där grenen som fortfarande vajade / där den försvunna fågeln suttit". Poeten besjunger sig själv.
Bruno K. Öijer Svart som silver Wahlström & Widstrand
Så jobbar vi med nyheter