Under historiens hjul

Tomas Breskys bok om det som gått till historien som Enbomsaffären är en spännande och lättläst historia om hur människor mals sönder under historiens hjul. Kanske helt oskyldiga, kanske endast skyldiga till helt obetydliga förseelser. Inte till det landsförräderi som fick vissa politiker i tidigt 1950-tal att åter börja tala om dödstraff för detta brott. Fritiof Enbom, tidigare SJ-anställd och journalist på Flamman, döms 1952 till livstids straffarbete för spioneri för Sovjetunionen. Samtidigt döms fem medåtalade. Enbomsaffären var femtiotalets största rättegång mot spioneri, men de åtalade var definitivt inte de största spionerna. Fritjof Enbom själv hade säkert ambitionen att bli en verkligt betydelsefull spion, han hade överlag ambitionen att bli en mycket betydande individ. Mytomanen övertygar ju först av alla sig själv, därefter omgivningen. Men framför allt var Enbom en politiskt lämplig figur att avslöja, döma och sätta i fängelse. Bevisande att svensk beredskap äntligen var god, att statsapparaten stod fast mot det kommunistiska hotet och dess femtekolonner i landet. Det förstnämnda var verkligt, det senare mera tänkt. Enbom själv samarbetade gärna och pratsamt med sina förhörsledare. Hans "medbrottslingar" tycks ha dömts framför allt utifrån hans utpekanden. Bevisen framstår som smått löjliga. De fakta om Bodens fästning som Enbom skulle ha överlämnat kunde exempelvis läsas i olika specialtidskrifter redan under tidigt 1900-tal. I ett mindre politiskt upphetsat klimat än kalla krigets verkar det otroligt att någon enda av de åtalade hade blivit dömda. På sin höjd åthutade för politisk dumhet, men knappast för spioneri. KGB-mannen Vladimir Karpov, som Bresky intervjuar i Moskva, förnekar helt att Enbom varit i rysk sold. Däremot erkänner han indirekt att Hilding Andersson, den så kallade marinspionen, varit det. Under läsningen av Kodnamn: Mikael tänker jag ibland på Guantanamofångarna. Människor som råkat befinna sig på fel plats i ett kritiskt läge och därefter i sina orangea fångkläder i åratal får spela rollen som bevis för den amerikanska beslutsamheten i kampen mot islamsk terrorism. Och i den första rättegången döms något så hårresande farligt för världsfreden som Usama Bin Ladins chaufför! Enbomsaffären handlade om politik, om att statuera ett inrikes exempel mot en verklig och aggressiv stormakt, Sovjetunionen. Men den handlar också, och där finns kanske den intressantare historien, om en fattigdomens bitterhet som får sin förlösning i romantisk övertro på kommunism och Sovjet. Och klassamhället bevisar sig självt när Enboms medåtalade döms till hårda straff på mycket lösa grunder. Och därefter förnekas resning i flera omgångar. Enbom träffade folk från Sovjets ambassad, han överlämnade material. Men han hade aldrig en inblick i försvarshemligheter som på allvar kunnat skada Sverige. Det kunde senare översten Wennerström, allt annat än kommunist. Det var som pladdrande syndabock Enbom fyllde sin funktion. Breskys bok är välskrivet spännande och återkallar en svunnen, och mycket hätsk, tidsanda. Både i nationen och från det politiskt och militärt utsatta Norrbotten. Den presenterar också en del nya fakta i målet, kort sagt: ett beundransvärt och trovärdigt journalistiskt historikerarbete.