Jag har egentligen lämnat matchen, men kan inte låta bli att göra en läktarkommentar.
Var på kalas i helgen och hamnade i en jämmerlig diskussion om Fritz Olsson-huset. Jag såg mig omkring och det var som vanligt; jag var den ende Lulebon. Stockholmare, smålänningar och allsköns landsbygdsfolk jämrade sig över beslutet att riva. Utom kanske en dam från Västeråstrakten, men hon har bott här så länge att hon får räknas som Lulebo. Och jag, förstås. Och då kommer ändå Omegan jag fick vid konfirmationen från Fritz Olssons butik liksom morsans pärhalsband som vi hittade när hon dog och radiogrammofonen, förstås. (Säljaren hette Sundkvist och var en djävel på att prångla ut Radiola till stadens borgare.)
Nej. Plocka ner klockan i hörnet, bänd loss butiksinredningen och bär alltihop tillsammans med några vältagna och arkivbeständiga fotografier till den källare under Björkskatans vårdcentral som kallas Norrbottens Minne. Riv med andra ord skiten. Problemet är nämligen ett annat. Ni har ödslat tid med att prata om fel saker. Problemet är inte det gamla som skall bort utan det nya som kommer i stället. Jag har en oroväckande minnesbild från tidningen av något töntigt praktikantarbete, en lite valhänt teckning av ett hus med gammeldags fönster i hörnet Storgatan - Smedjegatan. Tänkte att det var något slags steg på vägen, en utredningsskiss, kanske, eller något för att lura visionslösa, skiträdda eller reaktionära politiker. Men det är visst det som är på gång. Gu bevare oss. Fritz Olssons hörna är Luleås absolut mest centrala tomt. Det är precis här staden skall berätta om sig själv. Just här skall stans mest framåtsyftande, mest anspråksfulla hus stå. En bild av oss själva; Sveriges ståligaste stad, den mest progressiva, mest musikaliska och mest skärgårdsskådande staden i riket. För den delen, den en gång också mest syndiga. Landets tyngsta hamnstad med det mest tekniska universitetet. Var det inte Manhattan vi ville ha som vänort? En halvö i floden och ingenting under 16 våningar duger. Hotell, kontor, bostäder, restauranger och butiker. Och högst upp en skybar där man kan snegla om förlåtelse mot såväl Gammelstads Kyrktorn som Småskärs klockstapel, när man uppvaktat fel person, eller tänkt syndiga tankar, en skybar varifrån man ser havet och den asiatiska västkusten på ena sidan och den natttlysande älven på den andra, ända bort till dammluckorna vid Harsprånget Det handlar om vår självbild så låt exploateringsgraden bli så hög att den bär kostnaderna för det alldeles extra. Några fler från Örnäset förrymda punkthus vill vi inte se i stan. Och ingen annan nostalgi heller. Bygg inte bostadsområden i centrum och bygg för guds skull ingen kommunal tätort. Bygg en stad. Det betyder täthet; människor, verksamheter i ett rikt utbud, på, i och om varandra. Varför skall de som är rädda för, som inte tycker om städer, bestämma hur staden skall se ut. Varför ägna kraft och ränker åt att bevara en girig urmakares och pärlhandlares butik och bostad när det är bilden av framtidens Luleå som står på spel, när det är en anda och en självbild som skall bevaras? Varför skall hemlängtande lantisar bestämma om staden, varför är allt en trasa? Gör om!