Verkligt stor magi i Stjärna

Iförd hövålmsfrisyr à la Marge Simpson, iakttagande en komiskt struttande gång (i foträta men fula gympaskor) och med ett ordförråd som ekonomiskt  begränsar sig till ett för lämpliga tillfällen framkastat ”OK!”, kan Berit knappast resa några anspråk på att vara den skarpaste kniven i lådan.
Men ibland bryter hon ut i dans. Och med en dansstil som bara kan beskrivas som en militant suffragett blir det då så fullständigt frapperande fantastiskt fint, att man bara grips av en svårbemästrad lust att ställa sig upp mitt i den sjunde bänkraden och entusiastiskt vråla:
– YES! THAT’S THE SPIRIT, BABY!
Maggan Gudmundson gör inte ett enda fel som Berit; en birolls-drottning som högst aktivt bidrar till de magiska ögonblicken i Stjärna!
Men Caroline Rauf är verkligen minnesvärd, hon också. Hon axlar beslutsamt uppgiften som Mari; den personifierade vulgoslampan och högst förströdda modern, till den skygga tonårsflickan som bara kallas för Stjärna.
Raufs Mari är totalt självcentrerad, lika totalt spritinfekterad, behäftad med noll ordningssinne samt lystet karltokig på det alldeles magnifikt och oemotståndligt turbulenta sättet.
Och: även hon dansar. Förvisso kan hon det. Fysiskt och snitsigt, så att det formligen sprätter gnistor kring de med stylthöga klackar försedda skorna.
Koreografen Camilo Bresky har skapat några dansnummer, som inte finns i pjäsens originaltext men som känns helt relevanta här, när Berit, Mari och även Mats Ponténs och Mikael Odhags rollfigurer högst expressivt rör sig till Karin Paulins (som Stjärna) sång och den mycket uttrycksfullt svängande musiken (allt tillgängligt beröm till herrarna Ask, Hedberg, Isacsson och Paulin!) som även de kan rangeras till de sant magiska ögonblickens skara.
Därtill, skulle jag ju kunna tro, även starkt fysiskt utmattande. Mycket, MYCKET beundransvärt!
Stjärna sitter uppe på sitt rum, iklädd en flera nummer för stor flanellpyjamas, och lyssnar på de skivor som hon ärvde efter sin pappa.
Sångerskor som Shirley Bassey, Judy Garland, Marilyn Monroe, Edith Piaf. Hon har spelat dem om och om och om igen. Armerat dem med all sin kärlek. Och lärt sig att sjunga från dem, också.
Och när Stjärna släpper loss sina vokala krafter – då stannar tiden.
När mamma Maris  flottburksfernissade tillfällige one night stand, vid namn Benny Blom (en roll som figursydd för Mats Pontén), får höra henne sjunga startar räknemaskinen i hans huvud.
Hon ska vara med i en idoltävling! Hon ska vinna den! Hon ska bli en stor stjärna! Han (och i betydligt mindre mån Stjärna och Mari) ska tjäna pengar! Big Money!
Så är det tänkt och uppkrattat på gången. Den med bräkande Bert Karlsson-dialekt försedde programledaren och impressarion Gert Jansson (en djupt trovärdig Mikael Odhag) är varslad av Benny Blom och städse beredd.
Här ska skördas medan schlagerstroferna är glödheta!
Men då har de inte, ingen av dem, räknat med Stjärna själv. Hon sjunger enbart på sina egna villkor. Och knappast ens det.
En skir kärlekssaga mellan Stjärna och en lätt funktionshandikappad telereparatör (dock med en remarkabel förmåga att äntra upp och ner i lykstolpar!) vid namn Johan (Johan Rönneholm i ännu en bra rolluppgift) ingår också i helheten. Dock utan att dominera den.
Varvid vi då kan vara framme och för ögonblicket stanna vid Stjärna själv. Kreerad av Karin Paulin Ek.
I hela första akten, som för övrigt har den dubiösa karaktären av startsträcka, märks hon knappt. Men i andra akten blommar hon upp och ut.
Och visst kan Karin Paulin Ek sjunga. Fabulöst och fantastiskt. Inte minst i det nummer som jag beskrev tidigare i texten och som inleds och avslutas med Judy Garlands Over the Rainbow.
Spelmässigt är hon dock lite för anemiskt blek. Hon behöver tid under en kvartslampa för att, metaforiskt sett, bättra på sig.
Showbusiness är en solkig bransch, med ännu solkigare marknadsgycklare till aktörer och administratörer inom sina tentakler. Detta är the gospel according to Stjärna.
Och även om det är viss svajmastvarning förknippad med Anna Azcárates regi (greppet med att ”för-norrbottniska” handlingen är både bra och mindre bra) så räddas Stjärna av sin helt mästerliga andra akt och, hela tiden, av Maggan Gudmundson, Caroline Rauf och Mats Pontén.
En svit fantastiska skådespelare som verkligen framstår som – sannskyldiga STJÄRNOR!!!