Dystopin vänds till en hoppfull berättelse

KG Johanssons skönlitterära arbeten, till vardags är han professor i rockmusik vid Musikhögskolan i Piteå, hör till en genre som legat något i träda, men som plötsligt uppmärksammats genom Doris Lessings Nobelpris. Det handlar förstås om science fiction och framtiden trots att många livsbetingelser i trilogin Glastornen först får en att tänka på granngenren fantasy. Årets bok och den avslutande delen Kråkmästaren, är också ett klart lyft jämfört med tvåan Det sista kriget. Den senare är omständlig och präglas av otympliga språkliga konstruktioner. I den etableras dock många viktiga förutsättningar, till exempel att huvudpersonen Varg lämnar isen tillsammans med sitt jägarfolk och att Vargs son föds. Barnlösheten och olusten inför sex är annars ett oroande omen för framtiden i den dystopi Glastornen långt och länge är. Den andra delen präglades också av krig och diskussioner om myternas betydelse i ett samhälle. Religionen och då främst kristendomen är för övrigt ett av de tydligaste spåren från den västerländska historien i Glastornens civilisationer. Precis som för 1.000 år sedan pågår ett korståg där de som inte bekänner sig till Krist utsätts för en plågsam mission. Livet i de glastorn som fått ge namn åt hela trilogin är en annan historisk rest - och samtidigt ett slags stiliserad civilisationskritik. I dem finns dagens teknik, droger för att ha ett jämnt humör och gym för en kropp i balans. Parallellt med fiktiva dramaserier har de styrande i tornen utvecklat dokusåpan och följer i hemlighet faktiska människor, gamar på dem skulle man kunna säga, i andra civilisationer. Däremot är alla former av känslor och passioner frånvarande, och nativiteten riskabelt låg. Över hela trilogin svävar så den i verkligheten mycket aktuella upplevelsen av att klimatet har löpt amok. 2008 skriver vi sydlig vår redan i februari så långt norrut som i Gävleområdet. I den fiktiva katastrofen har det bördiga landskapet förvandlats av en förtvinande torka. Himlen har dessutom färgats röd av sand. Men makthållarna ägnar sig mer åt just makten än att försöka lösa det man står inför, och inte heller vetsorerna som samlar information om stort och smått i sitt bibliotek, kanske är de journalister eller forskare, ser att de har någon uppgift att gripa in. Hoppet är alltså svagt, både som litterär upplevelse och inför utgången, när man öppnat pärmarna till Kråkmästaren. Den ska ändå visa sig bli en rätt trevlig läsning, först och främst för att man har skärpt till redaktörsarbetet. Nu lindras också det dystopiska draget; både civilisationen i tornen och vetsormunkarna är något att lita på när det gäller. Men viktigast för hoppet om framtiden är kontakten med djuren som nu får sin förklaring. Redan tidigare vet vi att både Varg och den unga Asha, som introducerades i del två, har ett särskilt förhållande till sina djur. Det ska visa sig att den förmågan kan vara livlinan för världen. Samtidigt har författaren, kanske färgad av sina föregångare från 1900-talets mellankrigstid då genren hade något av en guldålder, tilltro till tekniken. För även om Johansson till sist kommer fram till att det endast är i samarbete med naturen människan kan överleva är glastornens teknik och samlade kunskap inte oviktiga för att dystopin vänds till en mycket hoppfull berättelse.