Magnus Linton ville berätta om det Colombia han älskar och sedan fem år tillbaka är bosatt i på halvtid. Ett land han tycker förtjänar att beskrivas ur andra perspektiv än enbart som kokainproduktionens blodiga epicentrum. Ändå skrev han Cocaina - en bok om dom som gör det.
- Jag levde i föreställningen att det gick att beskriva landets politiska historia utan våld och knark, men insåg att det inte gick, säger Magnus Linton.
Cocaina är historien om kokainets roll i ekonomi och politik. USA:s krig mot knarket, korruptionen, gerillan, paramilitära grupper och längst ned i hierarkin fattiga kokabönder som drivs på flykt när helikoptrarna sveper in för att bespruta odlingarna.
Colombia producerar 70 procent av all världens kokain, och exporten går
till ständigt expanderande marknader.
"Flytta fokus"
- Min ambition var att flytta fokus från konsumtionsrelaterad misär till produktionsbaserad misär. När man flyttar perspektivet går det att titta på de helveten som genereras vid roten, i produktionsländerna, och då uppstår intressanta frågor. Vad är det som gör att vissa nationer suger åt sig hela produktionen? Då hamnar man också i den kontroversiella frågan om framtiden och hela legaliseringsdiskussionen.
Det politiska spelet
I arbetet med boken besökte Magnus Linton kokaodlare
i gerillakontrollerade byar, skildrade det politiskt/ekonomiska maktspelet med avstamp i de miljöer där plantorna växer, där kokapasta bereds och säljs för förädling till det pulver för vilket efterfrågan stadigt ökar på världsmarknaden.
Det är ingen överdrift att påstå att de miljöer han sökte upp är farliga.
- Det finns en tendens att vilja beskriva det egna jobbet som farligt, att man gör det med livet som insats. Jag vill inte prata om det så. Colombia är ett otroligt farligt samhälle för den som inte kan den politiska och kulturella kontexten. Jag har bott där länge och känner mig trygg. Det som är den stora faran, ens huvudbry, är att man själv kan orsaka andra människors död väldigt lätt.
Några gånger hade Magnus Linton den där klumpen i magen när han lämnade personer han intervjuat för boken.
- Man kan sin egen lilla värld men det är svårt att fullt ut förstå vad man gör med en kokabonde när man knackar på hans dörr och ber att få se hans labb. Han skulle aldrig våga säga nej, eftersom jag är vit och kommer dit som den jag är. Sedan kan skvallret börja där i byn, att nu har en person varit och pratat med kokabonden. Vad händer när gerillan får reda på det?
Stark opinion
Cocaina är i stora stycken dyster läsning om ett land där mord, kidnappningar och korruption utgör nära erfarenhet för generation
efter generation, utan någon egentlig lösning i sikte.
I Colombia finns i dag en stark opinion där legalisering är prioritet ett för att stävja den organiserade brottsligheten. Magnus Linton delar den ståndpunkten men menar att det krävs avsevärt mer än så.
- Allt är fattigdomsrelaterade problem, man måste krympa gapet mellan fattiga och rika. Dels rika och fattiga i världen och dels inom Colombia. Många intellektuella tror att bara man legaliserar kokainet så blir det frid och fröjd i landet. Men det handlar om fattigdomsbekämpning, antikorruptionsinsatser, ökad demokrati i form av en stat som inte är smutsig. De här produktionsenheterna kan snurra på eftersom politikerna är uppköpta av maffian. Lokalpolitiken är styrd av partier som har skapats för att underhålla det här, säger han.
Två kokainböcker
Inom loppet av bara några år har flera böcker på temat droger getts ut i Sverige. Strax före Magnus Linton kom Lasse Wierup och Erik de la Reguera med Kokain. Tanken var att Magnus Linton skulle vara medförfattare till den boken.
- De hade en missionerande ambition, därför kunde jag inte vara med. När man läser Kokain finns det bara en slutsats som är rimlig:
legalisera bums. Men boken blir ytterligare en produkt som sluter upp bakom den svenska absolutismen. Då uppstår ett problem för mig som är kritisk mot de här absolutistiska idéerna.
Kontroversiell
Magnus Linton står för en kontroversiell åsikt i ett Sverige där det, från höger till vänster, länge funnits en narkotikapolitisk konsensus; visionen om det narkotikafria samhället. Han anser att förbudspolitiken är kontraproduktiv samt vilar på åsikter, tro, känslor och moraluppfattningar snarare än på forskning och evidens. Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige är dubbelt så hög som EU-genomsnittet, men politiken håller fortfarande den kurs som stakades ut på 1970-talet.
- Det är en lång story som till exempel handlar om de välfärdsambitioner man hade på 70-talet, de var höga och ambitiösa och man trodde verkligen att det var möjligt med ett narkotikafritt samhälle. Det var inte så naivt då, det var innan globaliseringen hade kickat in på allvar. Nationalstaten fanns kvar. Men även om den svenska politiken var rätt då, vilket jag heller inte tycker, så är den inte det i dag. Man kan inte bygga nationella projekt på det sättet, säger Magnus Linton.
Han menar att det i dag finns en diskussion med förutsättningar att vrida politiken så att fler personer med missbruk får tillgång till subutex- och metadonprogram samt sprutbyten. Som exempel tar han den missbruksutredning som regeringens särskilde utredare Gerhard Larsson har lagt fram.
- Det har varit omöjligt för partierna att byta spår. Men Gerhard Larsson har formulerat sin utredning så att politikerna ska kunna säga ja. Förr eller senare sker det, ingen kan stå och försvara att människor dör i onödan.
Möter motstånd
Men det finns också debattörer som menar att subutexprogrammen resulterar i nyrekrytering till missbruk, då läkemedlen läcker ut på gatan. "Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv", skrev riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck (M) och Anti Avsan (M) på DN Debatt den 9 oktober.
- Det är sant att subutex har en tendens att ramla iväg men det handlar i så fall om att styra upp programmen bättre. Men även ett relativt okontrollerat subutexprogram är bättre än inget alls, säger Magnus Linton.