Föreliggande uppdrag vill jag då gärna inleda med att vräka så mycket beröm som jag bara orkar och klarar av över Norrbottensteaterns maskör Mila L. Roberts och hennes assistent Isabel Löfgren Roberts.
De har gjort fullständigt, formidabelt, fabulöst, fantastiska arbeten med att förvandla en trupp unga och (på sin höjd) medelålders skådespelare till oerhört mycket äldre dito, i pjäsmusicalen Evigt ung. Jag blir så ini glödheta h-e imponerad och förblir bergfast så hela föreställningen igenom, av detta virtuosa maskarbete med suverän allroundkänsla för respektive personlighets utstrålning. Högljudda Bravo- utrop och flera gånger efter varandra också!
Sedan är det också väldigt svårt att bli något annat än svårt imponerad av det minutiösa perfektionsarbete som läggs ner av Martin Sundbom, Filip Tallhamn, Charlotte Lindmark, Karin Paulin Ek, Mikael Odhag och Lars Paulin. I konsten att, helt enkelt, vara gammal.
Föreställningen utspelar sig på 2050-talet och Norrbottensteatern är nedlagd och ombyggd till ett Höstsol för äldre skådespelare. Dit är det "bara" cirka 40 år och de som inte är med på scenen av dagens personal är, helt enkelt, döda. Det hade ju kunnat vara roligt att få se en gammal teaterkritiker också, men det skulle vi uppenbarligen inte ha. Dinosauriesorten i fråga är väl gissningsvis utrotad då?
Askan efter kollegan Therese Lindstedt befinner sig i askform i en urna ovanpå flygeln som en helt oförståelig Lars Paulin spelar på, när han inte inhalerar syrgas för att orka med det. Lindstedt medverkar för närvarande i Norrbottensteaterns genusomdisponerade uppsättning av en Lars Norén-pjäs, nästdörrs, och hos honom brukar man också ha släktingars aska förvarade i urnor. Möjligen en intern liten stillsam blinkning, alltså?
Flertalet före detta teaterchefer bildar ett porträttgalleri på väggen; dock inte de allra mest föredetta - utan från Rolf Degerlund till Karin Enberg (även detta styckes regissör) och om man då ska förstå det så att den senare är den chef som ska bli Norrbottensteaterns allra sista - så ske då den viljan.
Klockan på väggen beter sig tidsmässigt impulsivt och när de gamla aktörerna tult-stapplar in på scenen, gör de det med strikt iakttagande av alla de kroppsliga defekter som man rätt så säkert drabbas av som seniorer, befinnande sig mellan de 80 och de 100.
Martin Sundbom och Filip Tallhamn har speciellt övertygande koll på alla hand-darrningar och andra kroppsliga tics och det strakben som Sundbom har sådant besvär med att få in genom dörren, är en annan fin liten skärpt detalj. Helt befriad från all lyteskomik.
Charlotte Lindmark hasplar ur sig en aldrig sinande ström av verbala otidigheter, vilket tycks skänka henne en viss glädje. Mikael Odhag sitter i sin rullstol (som han borde ha tipp-skydden utfällda på, för undvikande av plötslig bonus-dramatik) och fiser samt är allmänt gammelmans-kinkig och Karin Paulin Ek är, oföränderligen, divan med elegant peruk. Mån om att ständigt och påträngande informera om sina gamla ståtliga paradroller.
Och lite utanför denna teatrala krets finns Linda Wincent, som assistent på hemmet och styckets Nurse Ratched (från filmen Gökboet), ständigt beredd med en lämplig visa av Gullan Bornemark för att muntra upp dessa en gång så formidabla sceniska matadorer.
Men när hon försvinner transformeras skådisåldringarna raskt till mycket vitala och uppstudsiga PRO-rebeller, utan känt bäst före-datum. Då brister Charlotte Lindmark obesvärat ut i en vild version av Joan Jetts I Love Rock?n?Roll, Martin Sundbom drabbar omvärlden med Monkees I?m A Believer och för övrigt förekommer såväl både Gloria Gaynors I Will Survive som den gamla hedervärt kärva kampvisan Vi ska rädda Kalixälven, i den retro-nostalgiska helheten.
Faktum är att omkring 95 procent av andra akten består av musik. Och då blir det både rätt så utspädd scenisk vattvälling som alltför mycket en oavbruten kavalkad av 1970-talsmusik. Utan störande inslag av intrig eller annat (fast några träffsäkert roande dödssscener från verk av Shakespeare och Tjechov är fina).
Men första akten är hela tiden beundransvärd, liksom - som redan sagts men som väldigt gärna kan upprepas igen - det skickliga maskarbetet och aktörernas arbeten.
Det sägs inte så där väldigt mycket om ålderdomens problematik, men det kommer att spelas väldigt mycket rock?n?roll på hemmen under de kommande decennierna och då blir det ju helt OK.
Och jag skulle säkert kunna gå ed på att Evigt ung blir en rejält rungande publiksuccé; beroende på ovan registrerade faktorer samt även för att publikmajoriteten också onekligen känner sig bekant med musiken som framförs.
Men man kan ju ändå försynt få undra var självaste intrigen tog vägen då?