I Nya röster sjunger samma sånger är ett knappt 60-tal av dem samlade, många med kortare inledande kommentar av författaren där omständigheter förklaras och några med efterord om vad som hände i frågan sedan.
Hon är aldrig ointressant, hon är en skarp skribent som behärskar krönikeformen fullt ut och att hon brinner för frågorna hon skriver om går inte att ta miste på. Särskilt bränner det till när hon skriver om utsatta kvinnor, och det gör hon ofta - drygt en tredjedel av samlingens texter berör på olika sätt våld mot kvinnor eller bristen på jämställdhet i samhället. Det är i dessa texter, samt de som hamnar om barns utsatthet, som Liza Marklund är som bäst.
Men i vissa andra ämnen, kanske främst i krönikorna hon valt ut som berör den infekterade fildelningsfrågan, känner jag att det svajar. Dels gör inte texterna ett helt konsekvent intryck, och dels verkar de baseras mer på vad hon anser vara sunt förnuft än på fakta. Och när hon ger sig på fakta, då blir det fel. När det gäller fildelningen gick hon på en rejäl nit. Den i efterhand hårt kritiserade Expressen-texten från 2009, där hon presenterade siffror som visade hur en kompis till henne som spelade i ett popband inte kunde försörja sig på sin musik till följd av olovlig fildelning, finns med i samlingen. Problemet var att siffrorna hon nosat upp på nätet var uppdiktade - något som varken Liza Marklund eller bandkompisen förstod förrän efteråt, bör tilläggas. "Stackars Expressen höll på att drunkna i hatmejl", skriver hon i en kommentar, "och redaktionsledningen bad mig att aldrig mer skriva om fildelning. Det gjorde jag inte heller."
Min enda egentliga invändning mot Nya röster sjunger samma sånger handlar om just detta. Under läsningen kommer jag flera gånger på mig själv med att vilja veta mer om Liza Marklunds egen syn på de kontroverser som omgett henne genom åren. Ta turerna kring Monica Antonssons bok Mia: Sanningen om Gömda härom året till exempel, där Marklund och hennes storsäljande bok Gömda under flera veckor befann sig mitt i ett rejält mediedrev. Eller hur det kändes att under bokmässan 2008 få betydande delar av Sveriges kvinnliga författarelit emot sig, då Marklund i en stort uppslagen debattartikel i Aftonbladet anklagades för att svika sina ideal för att hon anlitat en dömd kvinnomisshandlare som litterär agent. Kanske anser hon sig ha goda skäl att utelämna de här frågorna - hon har heller inte skrivit några regelrätta krönikor i ämnena vad jag kunnat hitta - men det ger boken en haltande stil, särskilt eftersom den i övrigt gör ett öppenhjärtigt intryck.
Orädd debattör, skicklig kolumnist och makalöst framgångsrik författare - det finns bara en som kan mäta sig med Liza Marklund i dagens Sverige: Piratförlagskollegan Jan Guillou. Vad jag egentligen skulle vilja se är hennes motsvarighet till Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv, i stället för den här krönikesamlingen. Jag hoppas att den kommer vad det lider.