Tornedalskt kväde i udda nytolkning

Han diktade på kalevalameter med en ton som var drastisk, ironisk och humoristisk. Av två för eftervärlden bevarade kväden brukar man främst uppehålla sig vid det om islossningen i Torne älv år 1677. Här återger Keksi en skapelseberättelse och en ättelängd, ur vilken vissa familjenamn ännu går i omlopp. Kvädet avnjuts kanske inte särskilt ofta i dag, men det utgör likväl en identitesfaktor för flera tornedalingar, inte minst de som minns och värnar regionens platsens säregna poetik. En Tornedalenfödd författare som alltid burit dessa traditionella sångdikter med sig är David Vikgren - genom uppväxtåren, skolgången och sedermera sitt författarskap. Nu utannonserar den i dag Göteborgsbaserade poeten och dramatikern att han tröttnat på den kanoniserade 50-talstolkningen av Keksis kväde om islossningen i Torne älv år 1677. Till hösten kommer Vikgren med en egen version. Ständig rörelse
David Vikgren är dock snabb med att betona att det rör sig om en personlig bearbetning, inte en konventionell översättning. Det är med Keksis kväde som med de flesta muntligt traderade texter; i regel har de tecknats ner hundra år efter att de först diktades fram. Innan dess var de stadda i ständig rörelse. Tankegångarna bars fram av olika skalder och justerades ömt över åren. När de slutligen präntades ner på papper upphörde tankebearbetningen och dikten frös i sin befintliga form. - I fallet med Keksi kväde har vi tyvärr stannat vid en svensk översättning som inte är vidare representativ för platsen som texten härrör ifrån, menar David Vikgren och syftar på Björn Collianders lätt arkaiska 50-talstolkning. - Den är så svenskt "stiff", fortsätter Vikström, men framför allt misslyckas den i sitt avtecknande av de särskilda gränsförutsättningar som råder i Tornedalen, kulturella såväl som språkliga. - Det är helt enkelt inte min Keksi. Kollektiv tolkning
Vikgrens huvudsakliga ambition har varit att ge islossningskvädet en ny språkdräkt, men allt medan projektet haft sin gång har arbetet fått ett egenvärde. Något som upphovsmannen inte värjt för, utan tvärtom valt att bygga vidare på. Tillsammas med 26 andra tornedalingar har skalden försett nyutgåvan med en sorts kollektivt skriven tolkning. - "Kollektivuppropet" runt Keksi har varit ett sätt att undersöka formerna för skrivande, att återigen göra bruk för Keksis kväde, att sätta den i omlopp, förklarar Vikgren. Med boken medkommer även en anagramversion, en homofonversion (det vill säga, med en slags ljudtolkningar och -efterhärmningar) samt en atonymversion (uppbyggd kring motsatsord). Dessa udda språkexperiment till trots är det ändå, enligt Vikgren, den kollektivt nerpräntade versionen som mest skiljer sig från Collianders. Detta eftersom den är minst steril, samt erbjuder vad 50-talsvarianeten absolut saknar: flera skilda temperament. Fokus och eftertanke
Förmodligen kommer en och annan låta sig avskräckas av krångliga termer och språkmaterialistiska utflykter. David Vikgren är, som de flesta redan förstått, ingen författare i gammal traditionell mening. Mest av allt är han kanske en ordkonstnär. Hans egna dikter bjuder motstånd och tvingar läsaren till fokus och eftertanke. Det är klart att han med denna nytolkning vill resa en serie frågor om översättandets natur; "Finns något sådant som en originaltext?", "Översättning för vem?" och "Hur förstår man bäst Antti Keksi?". - Jag tycker för egen del att denna nytolkning är långt mer begriplig än den föregående, intygar Vikgren.

Tornedalskt kväde i udda nytolkning

De äldsta bevarade litterära verken på tornedalsfinska är Keksis kväden. Poeten, bonden och soldaten Antti Mickelsson Keksi föddes troligen i Kaulinranta omkring år 1622, och dog förmodligen i Marjosaari 1705.