Vi har nåtts av ett dödsbud, Sigfrid Andersson är död.

Vi lärde känna Sigfrid under solidaritetsarbetet för Nicaragua i mitten av 1980-talet. Han hade då pensionerat sig från sitt kommunalrådsarbete och kände att han ville göra något praktiskt solidaritetsarbete i överensstämmelse med sin politiska övertygelse.

Luleå hade just blivit vänort med Puerto Cabezas i Nicaragua. Många Luleåbor ställde upp för Nicaragua efter att sandinisterna 1979 störtat diktatorn Somoza. Ett omfattande återuppbyggnadsarbete tog sin början, alfabetisering, nationalisering av gruvindustrin mm. Det var många norrbottningar som via SGAB engagerades i att restaurera landets gruvindustri. Volontärer åkte dit bland annat för att hjälpa till i den hektiska kaffeskörden.

Sigfrid valde att hjälpa till med att ge materiellt stöd.

Varje måndag träffades vi och packade container efter container, totalt 31 stycken.Det var överskottsmaterial från Luleå sjukhus, rullstolar, sjukhussängar och kryckor. En hel container med sjukhuskläder från landstingstvätten. Luleås skolors gamla skolbänkar och svarta tavlor. Kläder packades in i alla tomrum.

Genom penninginsamlingar kunde vi skicka iväg två kompletta nya båtar, en begagnad traktor och 2 000 kvadratmeter takplåt.

Allt finns noggrant uppskrivet av Sigfrid. Han dokumenterade allt innehåll i varje container.

Vid årsskiftet 1987-1988 åkte medlemmar från Latinamerikakommittén tillsammans med Sigfrid och ett tv-team från Norra Magasinet till Nicaragua och Puerto Cabezas.

Det pågick då fortfarande angrepp mot återuppbyggnaden från de USA-stödda "contras", alltså anhängare till den gamla diktaturen. De utförde mord- och sabotageraider från sina baser i Honduras. På grund av en sådan contras-attack vid jul så fick vi vänta till efter nyår innan det gick att ta sig till vår vänort. Skadade efter attacken låg då på sjukhuset.

Men i Puerto Cabezas blev vi väl mottagna. Vi kunde med egna ögon se att våra containrar hade kommit fram och materialet kom till användning.

Ett vänortsavtal skrevs under av Sigfrid och borgmästaren Henry Herman vid en ceremoni i kommunalhuset. Henry besökte året efter Luleå. Sigfrid var vid den tidpunkten vänortskommitténs vice ordförande.

1990 återvände Sigfrid till Puerto Cabezas som valobservatör.

Hemma i Luleå fortsatte arbetet med containerpackningen och olika solidaritetsarrangemang.

Det var ett väldigt trevligt arbete i lagerlokalen tillsammans med Sigfrid. Alltid kunde vi komma på något brännande att diskutera. Och Sigfrid var väldigt debattglad.

Han var Socialdemokrat med stort S. Trots sviterna efter stroken deltog han i partimötena och sa sin mening.

Hans drabbades hårt av sin sjukdom och hans livskamrat Elsa fanns vid hans sida och ställde upp för honom ända till slutet.

Vi minns och sörjer vår vän Sigfrid.

Rolf Viklund

Latinamerikakommittén