OK - nu kör vi. Utan några onödigt platskrävande preludier alls. Natten mot den 3 mars, dagens datum alltså, för 70 år sedan brann den kommunistiska dagstidningen Norrskensflammans hus i Luleå. Ett sprängattentat utfördes, fem människor dog. Det värsta politiska attentatet i Sveriges moderna historia var ett faktum. Och sedan dess och åtminstone 50 år framåt var det mycket vanligt för väldigt många att referera till Norrbottens-Kuriren som "mordbrännarorganet". Attentatet generalrepeterades nämligen i Kurirens källare. Och en av attentatsmännen, Gunnar Hedenström, var reporter på tidningen. Om de psykologiska och andra orsaker bakom attentatet har det den gångna helgen sänts både radioteater samt en radiodokumentär (bägge mycket bra och intressanta - lyssna på repriserna !), den senare av Gunilla Bresky, som några år på 1970-talet själv jobbade på Norrskensflamman. Vid ungefärligen samma tid, från 1968 och rätt exakt tio år framåt, skrev jag olika sorters recensioner för Flamman; om massor av filmer och böcker, en hel del skivor också. Min morbror Sigfrid var god vän med i stort sett alla ledande lokala kommunister vid den tiden och även med många i den centrala partiledningen: Hilding Hagberg, Sven Lasse Linderoth, Gustav "Hjorvard" Johansson, med flera. Han jobbade på Notviksverkstaden och blev deporterad ner till Malmö eftersom det ansågs (dock aldrig officiellt) att han var en säkerhetsrisk och kunde räkna malmtåg eller något och rapportera siffrorna till ryssen. Morbror Sigfrid levde till mycket hög ålder och i obruten tro på kommunismen som mänsklighetens sanna evangelium. Han fick dock dö några år innan hela rörelsen slutgiltigt brakade och krackelerade samman. Han slapp uppleva alla lögnerna och historien som reviderades. Det hade han i alla fall aldrig klarat av att leva med. Någonstans hemma har jag kvar en sliten gammal portfölj, fylld med gulnade och med tidens gång allt mera spröda exemplar från den tiden av Flamman. Hemma betraktades de närmast som en parallell till religiösa relikter och det påpekades ofta att attentatet var ett verk av nazister och att det aldrig skulle glömmas. Det handlar om den tidning som på förstasidan innehåller den senare så klassiska brandbilden, av tidningsfastigheten på Kungsgatan i Luleå. Och så även om de närmast A 4-mässiga flygblad som en tid ersatte den riktiga tidningen. Att notera är dock att Flamman aldrig ställde in utgivningen. Det handlade om tillfälliga tryckerier, om inte annat, men ut kom den. När jag långt senare blev anställd av Kuriren och förekom på olika reportage-uppdrag i Luleå och ute i länet hände det rätt ofta att jag hälsades med frasen "jaså, är det en representant för mordbrännarorganet som kommer ?" eller och ännu värre "nej, jag vägrar att uttala mig för mordbrännarorganet". Det var ju inte så roligt. Men jag kunde någorlunda ändå förstå de här reaktionerna - det var vid den här tiden cirka 40 år sedan Flamman brann. Det fanns fortfarande gott om folk kvar som hade starka personliga minnen av branden och även sådana som hade känt de fem som dog. Och minnet hölls aktivt levande. Och nog så många varken glömde eller kunde tänka sig att förlåta. Kuriren var under kriget starkt tyskvänlig och naziorienterad. Till och med efter slaget vid Stalingrad, då det stod tämligen klart för många att Tyskland skulle gå förlorande ur kriget. Vid 50-årsminnet av attentatet mot Flamman uppmärksammade Kuriren det via en stort uppslagen och mycket självkritisk text, där bland annat många gamla besmutsade redaktörer nämndes vid namn. Det var jag som skrev och jag kom bland annat att bli uppringd av änkan till en av de redaktörer som jag varit särskilt kritisk mot. Jag hade inte alls trott att hon befann sig i livet. Hon skulle utan besvär ha hörts utan telefon, när hon vrålande skällde ut mig. Nu är det mars och då blir det väl full fart på katten Malin. Vi avvaktar ... Och Äventyret fortsätter. Avvaktande även där ...
