Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mina tankar går till alla er, föräldrar och anhöriga, som förlorat en närstående i ett självmord eller nästan förlorat någon i ett självmordsförsök. Jag förstår era känslor, för jag har själv varit där. Två av mina barn har varit och snuddat vid döden men tack och lov klarat sig. Hur kan vi bara stå och se på när så många unga på ett så tragiskt och onödigt sätt ges möjlighet att förkorta sina liv? Jag tänker inte längre stillatigande se på, jag har bestämt mig att nu får det vara nog. Vi har nolltolerans i trafiken men hur tänker vi kring självmord? Självklart ska vi även där ha en nolltolerans. Jag vet att det negativa snacket går om den slutna psykiatrin, avdelning 32, på Sunderby sjukhus. Men vad är det vi racklar ned på egentligen? Jag ska villigt erkänna att jag tänkt att det är fel på personalen, men ack så fel jag haft. I dag har jag tack och lov en annan kunskap. Sjuksköterskor, skötare och kontaktpersoner kan inte göra ett bättre arbete än det de gör utifrån de förutsättningar som erbjuds. Felet sitter inte hos dem som befinner sig mitt i kaoset. Personalen gör allt i deras makt för att finnas till hands för patienten. Men vem är det då som bär ansvaret för att avdelning 32 har så dåligt rykte? Politikerna sitter med makten att bestämma hur mycket det får kosta att vårda psykiskt sjuka - och tydligt är att de psykiskt sjuka, enligt dem, är en grupp som ska stoppas i malpåsen. Ett tydligt tecken på detta är exempelvis själva placeringen av vårdavdelningen. Hur många är det som reagerat på vad som står på en av skyltarna där när du ska söka hjälp på vårdavdelning 32? På samma skylt står det; akut vuxenpsykiatrin, varumottagning och bårhuset. Jag undrar om det har varit en medveten tanke att lägg dessa på samma sida av sjukhuset? Vet ni hur det är att sitta i väntrummet i väntan på att få träffa en läkare? Ett litet rum där väggarna är så tunna så du hör allt vad patienten som är inne hos läkaren berättar. Snacka om obefintlig säkerhet och sekretess. De styrande måste ha tyckt att de psykiskt sjuka var en skamfläck som skulle gömmas på baksidan av vårt vackra nya sjuhus. Nu är det dags att vi anhöriga gör våra röster hörda och protesterar mot att så många som har ont i själen inte får den vård det har rätt till. Rimligt är att politikerna lyssnar till vad vi har att tillföra debatten. Det är vi som är de stora vårdarna och det är också vi som ser vilken vård som behövs för att den som mår dåligt ska kunna leva ett bra och människovärdigt liv. Men vi ska inte gapa och skrika, vi ska komma med konstruktiva förslag och hjälpa våra folkvalda. Då når vi målet, noll självmordsförsök. 2010 är valår och det är nu vi alla har chans att vara med och påverka. Jag kommer att göra allt i min makt för att det ska ske en förändring. Vad tänker du göra?
