Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu prövas demokratin - skriver före detta överste Jan Wickbom, Boden, apropå den nyligen i riksdagen presenterade försvarspropositionen som han anser bör smulas sönder därför att den beskriver en försvarsmakt utan förmåga att försvara landet. Eftersom föreställningen om hur risken för aggression från främmande makt i närområdet är noll snabbt är på väg att omprövas har plötsligt Wickboms och andras varningsrop fått en helt ny dimension. För en försvarsorganisation fullständigt oanpassad till verkligheten i händelse av krig finns för svenskarna ändå en liten tröst. Nato. Den organisation som tar en betydligt större andel av nationalbudgeten i anspråk, och vars ledning, nationellt, regionalt och lokalt, sedan decennier präglats av samma slags kultur som försvarsmakten saknar den trösten. Skillnaden är också den att för sjukvården får en ledningskultur med svårt bristande kontakt med verkligheten ständigt märkbara konsekvenser. För sjukvården är kriget redan här. Ett exempel har den senaste tiden demonstrerats i debatten efter häktandet av intensivvårdsläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. En politisk strid mellan Ylva Johansson (S) och socialminister Göran Hägglund (KD) har tornat upp angående bristande riktlinjer för vården i livets slutskede. Bägge medger att boendeorten idag har avgörande betydelse för vilken medicinsk hjälp och därmed värdighet en svensk medborgare erbjuds i slutet av livet. Ingen av dem har ännu aviserat några politiska förslag för hur problemet bör hanteras. Förutom ännu en utredning. Alla med insyn i vården vet vilken faktor det är som har störst betydelse. De landsting, enskilda sjukhus och andra vårdinrättningar som de senaste decennierna förändrat sin organisation minst fungerar bäst och vice versa. Norrbotten hör till den senare kategorin. Den politiska utvecklingen har, pressad av verkligheten, de senaste åren handlat om den reformering av landstingen till större enheter med nya namn, Regionkommuner, som en stor majoritet av landets sjukvårdspolitiker tills idag ansetts vara för. Den utvecklingen har nu brutits, först av Halland och Gotland där borgerliga politiska majoriteter till regeringen ansökt om att bilda egna regioner. Vad ansökningarna innebär utom skyltbyte är oklart. Lika oklart är vad ett snabbt växande antal partier i Norrbotten egentligen menar med utspelet, lanserat av Folkpartiet, kallat region Norrbotten. De flesta som tidigare i opinionsmätningar utdömt det första regionförslaget bör rimligtvis uppfatta det nya som att cirkeln är sluten och att politiker helt saknar idéer för sjukvårdens reformbehov. Tydligast har den politiker som hetast drivit frågan om en större region, Kent Ögren (S) avslöjat vad region Norrbotten handlar om. Enskilda politiker som vädjar till norrbottnisk patriotism med sikte på plats i riksdagen för att efter valet kunna pusta ut och låta andra ta hand om skiten på hemmaplan. Att Folkpartiet gått i spetsen är en katastrof. Låt oss hoppas att partiet har ryggrad nog att vid länsmötet den 28 mars bli det som både lanserade och begravde förslaget. Nu prövas Folkpartiet.
