Katastrofal LTU-toppstyrning
Foto: Andreas Wälitalo
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
bedriver självständig forskning och
undervisning i humaniora och samhällsvetenskap. Universitet består i dag av två
fakulteter, en teknisk och en filosofisk. Rektor talar öppet om att satsa på den tekniska fakulteten och prioritera ner den filosofiska. Uttryckt på maktspråk heter det att LTU ska bli "ett tekniskt universitet med kompletterande
områden som ska stödja den tekniska profilen. Det synsättet ska vara
vägledande för alla satsningar". Detta är givetvis en stor förändring. Varken lärarutbildningen eller sjuksköterskeutbildningen kan sägas stödja den tekniska profilen nämnvärt. Och hur är det egentligen med Musikhögskolan i Piteå? Enligt min mening är det närmast förolämpande när rektor kallar Musikhögskolans verksamhet för ett "komplement" till en "teknisk profil". Jag anser att rektors nyordning visar på dåligt omdöme och dåligt ledarskap. Universitets inriktning måste spegla verkligheten i Norrbotten så som den faktiskt ser ut. Av regionalpolitiska skäl måste det vara möjligt att utbilda sig till lärare och sjuksköterska utan att åka söderut, och god akademisk utbildning förutsätter aktiv forskning på hög nivå. Det är orimligt att betrakta denna forskning som ett komplement till en teknisk profil. Alla forskare måste få känna att just deras forskning har ett värde i sig, annars försvinner all kreativitet och talang. Mitt huvudargument mot rektors nyordning är att hon har missuppfattat sin roll som rektor. Tydligen anser
rektor (uppbackad av ordförande Sundström) att ett universitet bör betraktas som vilken statlig myndighet som helst, där den administrativa
chefen bestämmer vad som är viktigt och vad man bör satsa på. Ser man historiskt på hur framgångsrika universitet organiserat sig finns det inget som tyder på att en
dylik toppstyrning skulle vara särskilt lyckad. Vid internationellt framgångsrika universitet ligger i stället den egentliga makten hos dem som har den akademiska kompetensen, alltså
fakultetens medlemmar (forskare,
lärare och professorer). Vid ett
fakultetsstyrt universitet nöjer sig den administrativa ledningen med att sätta upp spelreglerna. Därefter får
fakultetens medlemmar själva göra sitt yttersta för att nå de vetenskapliga framsteg som krävs för att få del av universitetets resurser. De som
bedriver bäst akademisk verksamhet kan också påräkna de största resurserna, oavsett om ämnet är smörjolja och gruvbrytning, vårdvetenskap
eller musik. Eftersom mycket (men inte all) verksamhet vid teknisk fakultet närmast är statligt subventionerad produktutveckling för privata företag är det inte självklart att forskarna vid filosofisk fakultet skulle klara sig så mycket
sämre, om vi bara ser till de rent
vetenskapliga resultaten.Jag tror att orsaken till de stolligheter vi ser nu är att varken rektor eller ordförande har nått sina positioner genom vetenskapliga meriter. De är bägge byråkrater med liten respektive ingen egen erfarenhet av vetenskaplig
verksamhet på internationell nivå. Därför är det mycket märkligt att de försöker tala om vad universitetet bör och inte bör prioritera. God forskning och undervisning är inte något som en aldrig så välvillig administrativ ledningsgrupp kan kommendera fram genom särskilda "satsningar" eller "prioriteringar". Allt avgörs av hur inspirerade och hungriga fakultetens medlemmar är. Med den toppstyrningsmodell man nu försöker tillämpa, där rektor och ordförande bestämt vad som är viktigt och mindre viktigt, riskerar man att strypa kreativiteten på både teknisk och filosofisk fakultet. Vid den
tekniska fakulteten vet man ju att man kommer att fortsätta vara prioriterad, nästan oavsett vad man presterar. Så varför anstränga sig? På den filosofiska fakulteten vet man i stället att det inte är någon idé att anstränga sig, eftersom rektor och ordförande redan bestämt att den verksamheten är mindre viktig. Så varför anstränga sig?
Kontentan blir att nivån på bägge
fakulteterna sjunker.Universitets ledning förespråkar en ledningsmodell som förringar
universitetets allra viktigaste tillgång,
nämligen de vetenskapligt kompetenta lärarna. Min slutsats blir därför att jag minimerar mina ansträngningar vid LTU (och fortsätter forska och undervisa i Cambridge) till dess vi fått ett universitet där de veteskapliga prioriteringarna görs av fakulteternas medlemmar. Martin Peterson