Logga in
Logga ut

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tomasnatten/Tuohmaanyö

Meänmaa  

Tomasnatten

 

Tomasnatten mellan den 21 och 22 december är magisk, rent av farlig och därför lockande att vaka i.
Tiden står stilla en röd sekund, tveksam om den åter skall orka börja sin långsamma vandring mot ljusare tider.
I denna natt går de döda igen. Lider, stall och stränder besöks av mörka makter medan änglarna börjar ställa sig vinge vid vinge för att skydda det heliga barnet i Betlehem.   

På stranden ser jag en man och en svart hund. De står mellan nuet och det förgångna, de står mitt i den tid som på båda sidor om dygnet är lika lång. Tiden står stilla. Vintersolståndet står det i min kalender.

Från den andra sidan älven kommer döda på besök. De sjunger en underlig sång om vintern. Mannen med den svarta hunden svarar med en dikt som han brottas med denna natt:

Hela vintern

Har mitt hjärta varit stumt,

Min röst har dragit sig tillbaka

I stoftet.

Jordens heta källor

har fyllts dag för dag.

Vad händer nu?

Jag börjar tala med en ny tunga

ur den spruckna jorden,

med en tystare än någonsin före.

Jag tar lärdom av de ödmjuka bergen,

jag lyssnar till vad de talar om i denna natt

när vindarna har slagit sina pannor i sten. (Niilo Rauhala, övers.Bengt Pohjanen, ur Mellan snön och solen, 1981)

 

Den svarta hunden betraktar mannens mun, svarar med ögon, där alternativen finns: därför att så många i vår tid tänker annorlunda, lyssnar jag till mitt hjärtas röst.

   Det är tomasnatt. Han ställer sig på bron till sitt röda hus som likt en blodsdroppe lyser i drivan. Mannens vemod vakar och på dess skuldror vilar månen, vars ögon borrar i natten, söker sångernas sångare, ni vet han som ställer den yttersta frågan om vadan och varthän.

   Det är tomasnatt. Bergen bortom älven sover, byn vid dess fot på andra sidan är ett pärlhalsband mellan nattens fingrar. Himlen brinner. Skall den störta samman i natt? Hur mycket partikelutstrålning och kollisioner med jordatmosfären tål himlen utan att den yttersta natten kommer?

   Mannen går in i stallet. Han fyller ved i kaminen, tittar på klockan och slår på radion. Nu hör han den igen, den överjordiska musiken. Den svarta hunden sätter sig och hästarna slutar tugga. Kom inte och säg att norrskenet inte hörs!

   Det är tomasnatt, hans tusende och första vaknatt. Han går in i det röda huset medan kölden skäller i kapp med hunden. Han täcker över barnens ben, trötta av lekar. Snart har de lekt sig i väg och de fattiga åren kommer. De har redan kommit. Tomasnätterna blir fler och fler och för varje år blir grenarnas korslagda skuggor allt tydligare på den månbelysta gårdsplanen. Vi är alla på väg bort och vi har länge varit på väg att avklädas.

   Han går åter mot stranden. I den hårda snön några steg från hans frysande fötter ligger en ripa, vars heta hjärta bultar i snön. Överallt bland de frusna bergen, under de självmedvetna granarna, mellan frusna stränder ligger tusen varma kroppar som ångar likt springande hästar i avlägsna byar, där det strömmande vattnet ensamt lever i väntan på solens flammor över bergen. Det är så mycket varmt blod att bergen kunde dofta.

   Det är tomasnatt. Genom avverkad skog flyr hästar från gångna tider. De är människans eviga följeslagare. Var drömmer alla sovande om? Varför har ni kommit? Varför har ni drivit bort hästarna? Varför har ni droppat blod i snön? Kom ni hit för att söka er eviga stund på jorden? Varför sover ni då, den är här.

   Det är tomasnatt, den brusar som en älv i fjärran. Men här finns ingen brusande älv. Är det den brolösa strömmen?

   Det är tomasnatt. Han ser över niporna i norr. På den frusna älven dansar bondkvinnor. De viftar farväl med brinnande lovikkavantar. Händer trevar i snön för att befria den blödande svanen som flög för långt och glömde fara. Den har frusit fast i isen. Nu slår den med blodiga vingar så att himlen brinner. Nu längtar han dit, där stränderna aldrig fryser, men där inte heller himlen brinner.

   Mannen går in i stallet. Den svarta hunden ställer sig på hästens skugga. De ser varandra i ögonen. Det är tomasnatt. Den natt tiden står stilla en död sekund.

 

Tuohmaanyö – proosaruno joulun alla

 

Oon Tuomaanyö: aika seisahtaa punaseksi sekuniksi, hetkeksi, jolloin kuohleet taas vierailevva tällä rannala ja menny aika muuttuu nykyhetkeksi. Mietin runoa, jota käänän pakkasen keskelä. Se kertoo talvesta ja mykästä syämestä, äänestä joka oon ko kuiva maa, nöyristä vaaroista, joita kannattaa kuunela. Ja vanhoista tuulista, jokka ei ennää kanna.
   Koira jouksee joen ranthaan jäätyny leipä suussa. Haapojen alla hevonen seisoo mustan koiran varjon päälä. Se syöpi jäätynyttä olkea.
   Tästä tämä hetki kokoaa mailmaa, eläviä ja kuohleita.
   Nyt oon Tuohmaanyö, kaikki tässä läsnä, lapsuus pakkasen keskelä, talon porthaat, joila kerran kattelin tulevaisuutta. Silloinki oli ikävä johonki.

   Nyt ikäväni valvoo tätä yötä, silmäni hakeva yössä laulujen laulajaa: mikä oon sinun äärimäinen kysymys, ja jos sulla oon siihen vastaus: mikäs se oon?

   Tuohmaanyö: vaarat väylän toisela puolela toisessa maassa nukkuva, ja kylä valoihneen vaaran alla oon virtaava rukkuusnauha yön sormissa. Kaamoksen käsivarsi syttyy liekhiin ja Ruija pallaa, loistaa ja räikkyy. Romahtaako taivas? Kunkas paljon partikkelien säteilyä ja yhtheentörmäyksiä tämän maapallon atmosfääri kestää, kunkas paljon kestää taivas?

    Vihelän jäätynein huulin mustaa koiraa kotia, kuttun lämpimillä sanoila hevosta talhiin. Tuohmaanyön pakkasessa net lähtevä kartanon yli: hevonen ja koira, talon ikkunassa lapset ja vaimo, kartanolla haapojen vapisevat varjot ristissä.  

     Oon pakkanen ja ovi kitisee. Tallissa talon entinen omistaja, vuosia sitte kuttuttu poijes. Tänä yönä seki pääsee täälä käyhmään.

      Panen hevosen hinkalhoon ja puita kamihniin. Katton kelloa, aukasen raatiun ja kuuntelen koiran kans ylimaalista musikkia. Monesko kerta taihvaan tulet häirittevvä Mozartia ja rikkova yön rauhaa?

       Raatiusta tullee runo: Olen ratsumies enkä viulunsoittaja. Näin runo alkaa, ja häviää varsin. Joku senki vei.

       Oon Tuohmaanyö, tuhanes ja ensimäinen. Talo ja vanhaa navetta, talli ja halkohuone: ko veripisaria lumessa. Lapset menit nukhuun. Niile Tuohmaanyö ei vielä ole vaarallinen. Käyn peittämässä väsyhneet jalat, ja istun pöyän äähreen kääntämhään lauluja tulevista köyhyyen vuosista, yksinäisistä, ko lapset viettävä Tuohmaanyötä kaukana tältä kartanolta.

        Musta koira istuu ovela, kattelee ko laitan paulakengät jalkhaan, sion paulat vastapäihvään, ettei Tuohmaanyön pahat voimat riko joulurauhaa. Panen turkin pääle, kello oon jo yks yölä. Menemä koiran kans skuutterin jälkeä pitkin ranthaan. Väylän kovassa hangessa, muutaman askelheen päässä riekko, se viettää öitänsä siinä. Koira ei siihen koske. Nyt oon Tuohmaanyö. Linnun syän takkoo siinä ja kaikkialla, vaaroila, ittetietoisten kuusien alla, jäälä ja rantojen välissä, tuhanen kuumaa lintua, vertä. Haavan alla jänes, pureskellee parkkileipää, hamphaaton vanhuus, Tuohmaanyön yksinäisiin.

        Oon Tuohmaanyö kyläläki. Sen läpi juoksee irtaimia hevosia, ihmisten ikusia matkaystäviä, kauan sitte täältä poijes kuttuttuja. Mithään ihmiset nyt uneksivva? Miksis net tulit tänne pakkasen keskele? Miksis hevosetki ajethiin poijes? Miksis vertä tippuu hankheen? Miksis net täältä hakeva elämän tarkotusta? Miksis net ei rakasta tätä yötä, semmosenna ko se oon ja elämää, semmosenna ko oon?

                 Tätä ikusta hetkeä mie olen tullu tänne hakheen. Nyt se oon tässä. Tämä yö. Tämä ikunen yö.

                 Kaikki oon rauhalista, kaikki oon onnelista.

                 Mutta mistä tämä ikävä? Tämä rakhaus näihin ihmishiin ja tähhään kylhään?

                 Lumi narisee, kitisee. Oon Tuohmaanyö.

                 Koiraki seisoo kuuntelemhaan. Aivanko koski pauhais...mutta ei täälä ole koskea.

                 Olenko jo näin lähelä...viehraalla maala...olenko jo sillattoman virran äärelä, virran, jonka toiselta puolelta viehraita käypi vain ko oon Tuohmaanyö ja kohta joulurauha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inkludism och allaism

Meänmaa  

Tanke för dagen (ur Dostojevskijs roman Brott och straff (övers. Hans Björkegren): ": ni minns kanske att ni antyder att det skulle finnas ett slags människor som kan ... jag menar: som har rätt ... att begå alla möjliga skändligheter och förbrytelser och att lagen så att säga inte är skriven för dem.(s 302)

Päivän aatos (Dostojevskin kirjasta Rikos ja rangastus): " ... tet piiain muistatta, ette tet meinasit, ette oon ihmisiä, jokka saattava ... tarkotan: joila oon oikeus tehä mitä hävästyksiä vain ja rikoksia ja ette laiki ei koske heitä."

 

De extrema inkludisterna
är extremt exkluderande

och de extrema allaisterna
ska ha alla med,

utom alla dem
som de skjuter åt sidan
och om nödvändigt: i nacken.

Ääri sistävät
oon ääri ulostavat

ja kaikistit
ääri hylkääviä

kaikisti sannoo:

kaikki myötä
paitti net, jokka hyläthään

ja jos ei se auta:

kuula niskhaan.

TINKA/GRÄL

Meänmaa  

 

Tinka

Kylän sosialisti hyppäsi pyörän päältä ja klaakotti jopparille:
- Sie olet pannu piilin kaks metriä minun maan puolele sinun karasin taa. Mie soitan polisille. Se oon minun maata.
Joppari katto sitä hymy huulila ja sano:
- No, mieki soitan polisille.
- Miksis? Mitäs mie olen tehny?
- Sulla oon jopattu hevonen tallissa!
- Mistäs sie sen tiät?
- Mie olen itte sen sulle jopanu! Ja sitte tet oletta hakahneet koijuja minun puolelta, vaikka mie en ole siittä perustannu mutta saatan nyt alkaa sosialistiksi ja perustaa.
   Sosialisti nousi pyörän sölkhään ja lähti polkheen.

Gräl

Byns ledande socialist hoppade av cykeln och skrek åt smugglaren:
- Du har ställt en bil två meter in på in mark bakom garaget ditt. Jag ska ringa till polisen. Det är min mark.
   Smugglaren tittade roat på socialisten som med sådan glöd tagit fighten för sin privata egendom.
- Nå, då ringer jag också till polisen, sade smugglaren med ett leende.
- Vadå? Var har jag gjort?
- Du har en smugglad häst i stallet.
- Hur vet du det?
- Jag har ju själv smugglat den, har du glömt det? Och så har ni fällt björk på min mark, så jag tänkte bli socialist jag också och börja kämpa för det som är mitt.
   Socialisten hoppade upp på cykeln och trampade iväg.

Sommarhälsning/Kesäterhveiset

Hudiksvall och Meänmaa  

Sommarhälsning

Jan-Olov Nyström

 

Det slår en regnbåge över horisonten vissa dar,

andra stunder ingen alls, Guds förbund med människor

är stundomsinnat, om tecknen visar sig eller helt uteblir

är honom helt egalt,

likt en bekant som inte alltid orkar vara trofast och 

bara vägrar, ja, uteblir ifrån det överenskomna,

 

regnet var förstås välsignat, föll genom ljuset rakt

ner i det torra mörker där just inga processer alls

är ägnade för lyriska betraktelser; bland mikrober, maskar,

myllret av liv på vackert avstånd från de alltför rena

principerna av luft och ljus därovan,

 

jorden alltså,

 

inget liv kan gillas utan det orena, utan synden, överträdelsen,

allt som överträder oss och lämnar efter sig budskap som

skriver nya sommarpsalmer, kampsånger, högtidliga

proklamationer eller rent inomvetenskapliga alster

rörande thomistiska satsers företräden,

 

ja sådant, det nominella förutan,

O, mäster Occam, låt oss stifta fred efter regnen

och stilla invänta den senare sommarens blomning

utan att ägna hösten minsta allmängiltig tanke

 

Kesäterhveiset

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

Se pistää satheenkaaren yli taihvaanvinkin aina joskus,

toisinhaan ei ollenkhaan, liitto Jumalan ihmisten kans

oon hetkimielinen, jos merkit näyttävä taikka jäävä näyttämättä

oon hälle aivan samantekevää,

niinku tuttava, joka ei aina jaksa olla uskolinen ja

ja muuten kieltäytyy, joo ja, hylkää sovitun,

Sae oli tieten siunattu, kaatu valon läpi suohraan

kuihvaan pimmeytheen, missä mithään prosessia ei

ole tarkotettu runoliselle mietiskelylle, keskelä mikroopien, matojen,

elävää kuhinaa komeasti kaukana niistä liika puhthaista

ilman ja yllä olevan valon prinsiipistä.

 

Siis maapallo,


ei saata hyväksyä mithään elävää ilman likasta, syntiä, ylittekäymistä

kaikki meitä yli oleva, joka jättää sanomaa jälkheensä

ja joka kirjottaa uusia kesävirsiä, taistolauluja, juhlalisia

julistuksia taikka puhthaasti tietheelistä tuotetta,

jokka koskeva thomistisen väitheen etuoikeutta,

 

niin sitä, ilman nominaliteettiä.

Oi, Occam mestari, solmikaamma rauha satheitten jälkhiin

Ja oottakaamma hiljasemman kesän kukintaa

Ilman yhthään ylheisesti pätevää syksyn aatosta

 

 

 

 

 

 

Resept/Resehti

Luulaja Jag läser Herodotos' Historia med stor behållning. Nu hittade jag en text som jag vill vidarebefordra till alla politiker som vill störta männens förtryckanade makt och skapa ett bättre samhälle.  

Kyros frågade Kroisos: "Hur ska jag få ett slut på detta? Lyderna slutar aldrig att djävlas med andra och de ställer till det för sig själva?" Kroisos svarde: "Förlåt dem! För att de ska upphöra med detta och aldrig mer ställa till det så ska du göra så här: skicka följande order: Männen får inte bära vapen, de ska bära kjol under överrocken och de ska ha nätta skor med snören, deras barn ska spela cittra och de ska dansa. Vidare skall du ge order om att de ska driva bröd- och fikabutik. Då kommer allt att ordna sig, herre konung, alla män kommer att bli kvinnor och de kommer aldrig mer att avfalla från dig och din ideologi."

 

Kyyros kysy Kroisokselta: ”Kunkas tälle saapi lopun? Lyydit ei koskhaan heitä pirruilemasta muitten kans eikä värkkäämästä itten kans.” Kroisos vastasi: ”Anna lyydile antheeksi, ja ette net ei ennää koskhaan luopus sinusta eikä olis sulle vaaralisia, niin lähätä heile sannaa ja kielä heitä kantamasta sota-asheita. Määrää vielä, ette net vaatheitten alla kantava hamevaatetta ja paneva nauhakengät jalkhaan, ja määrää, ette niitten lapset häätyvä oppia pellaahmaan citraa ja tansaahmaan. Määrää, ette net häätyvä pittää pulla- ja nisukauppaa niin kyllä se äkkiä oortnaintuu, herra kuninkas, ja sie kohta havattet, ette kaikki miehet oon muuttunheet vaimoiksi ja niin sie et ennää koskhaan tartte pölätä, ette net sinusta luopuva.”

Typiđk idiot/Siinä vasta itiuutti

Meänmaa  

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar