Det var rena likvakan i Coop Norrbotten Arena. När Luleå Hockey åkte ut genom björngapet till kvartsfinal 6 möttes de av en tom kortsida. Det låg allt annat än förväntningar i luften och det kändes mer som att folk kommit för att ta farväl. När nationalsången skulle framföras fungerade inte mikrofonen och sittplatspubliken stämde upp i egen finstämd version innan ståplats tog över med sin raggarrock, fem takter för sent.
Metaforerna inför matchen hade varit förfärliga. Det hade varit knivar mot strupen, en backsida som blöder och dödsrunor över säsongen. Mörkt, svart, deprimerande.
När pucken sedan släpptes kändes det dessutom logiskt. Första perioden var rena rama zombievandringen med någon sorts bisarr dödsskräck och kvartsfinalseriens puls slog svagare och svagare.
Efter 28 minuters spel hade Luleå skjutit 4 skott på mål.
Redan innan första periodens slut hade publiken börjat bua och jag tror inte att någon hade förhoppningar om att Luleå Hockey skulle vända det här.
Laget var så rädd för döden att de var paralyserade i två perioder. När vi sedan trodde att laget vaknat till liv var det egentligen bara en dödsryckning.
Luleå gjorde en av sina blekaste insatser under säsongen när motsatsen behövdes.
Luleå var likblekt.
Och omdömet på hela säsongen kan så klart inte bli något annat än detsamma. En blek säsong då förväntningarna var högre än någonsin, truppen den spetsigaste och bredaste på länge och förutsättningarna på topp.
Det här var säsongen Luleå skulle ta nästa steg. Jag, fansen och klubben förväntade sig en ordentlig kamp om guldet. Men här sitter jag i en död Coop Norrbotten Arena och konstaterar att det blev ett stort misslyckande.
Jag behöver inte ens kräva någon utrensning av truppen eller tränarbyte. Det verkar ske på naturlig väg ändå.
Listan på profiler som lämnar klubben är så lång att det kommer krävas ett hästjobb av Lars ”Osten” Bergström för att få till ett liknande lag i framtiden.
En förlorad säsong är en sak. Misslyckanden har hänt förut och kommer hända igen.
Men det som är oroväckande och oerhört jobbigt för Luleå Hockey är att det kommer i ett läge då guldet stod för dörren, i slutet av en målmedveten satsning som såg ut att göra föreningen till en maktfaktor.
Fallet från toppen är brutalt och landningen kan knäcka hela föreningen.
Nu måste Luleå bygga upp någonting på nytt och de kan inte räkna med att det går att förädla hur många allsvenska talanger som helst och fynda billiga spelare för alltid.
Rönnqvist med guldbyxorna har gjort ett fantastiskt jobb i klubben och att följa upp de senaste åren med något liknande känns nästan omöjligt.
Förra året skapade Luleå hysteri och ledde utvecklingen i Sverige. Nu åkte laget ut redan i kvartsfinalen och har haft svårt att fylla hallen. Vad som händer i framtiden vet vi inte.
Jag säger inte att det är omöjligt att ta sig upp på toppen igen, men jag kan lova att det inte är någonting man gör i en handvändning eller kan räkna med.
Luleå Hockey har misslyckats. Luleå Hockey bommade chansen. Luleå Hockey har slumrat in.
Nu krävs en sommar full av hjärtstart för att få igång det röda hjärtat igen.